Om

Anspråkslösa betraktelser av dåtiden, samtiden och framtiden. Den som kan tyda tecknen i skyn sveps inte så lätt iväg, när den annalkande stormens första kastvindar drar fram och sliter tag i en.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Det kommer inget regn!

Vad är det för fel på klimatet, någonting är helt galet för det regnar inte längre. Inte i stora delar av Sverige i alla fall, i Norge däremot är det enorma problem med översvämningar. Kasta ett öga på sidan "grundvatten.nu". Med undantag av Göteborgsregionen så har hela Sverige, ända upp till Luleå, under eller mycket under normal nivå. Det är bara temporära avvikelser, menar ni kanske. Men jag har en mycket dålig känsla om detta, det tycks mig som om normala nivåer inte kommer tillbaka på många, långa år. Och när det väl regnar så regnar det inte som förr i tiden. Då regnade det en halv dag eller en hel dag, ibland tre dagar i rad, någon gång en hel sommar. Nu varnar meterologerna för regn, de ritar upp stora mörka moln på sina kartor. Men det kommer inget regn, det kanske mulnar och blåser upp lite. Sen faller tio droppar men så mycket mer blir det inte. Förr fanns det riktiga regnmoln, nu är det mer som att lite kondens faller ur atmosfären och resultatet blir just - 10 droppar. Eller så kommer ett frenetiskt åskväder och laddar ur sig. Det öser ner 100 mm på tio minuter men sedan är det likafullt stopp.

Solen är som bekant motorn i hela vädercykeln. Solen värmer upp ytvattnet som avdunstar som ånga. Senare när ångan kyls ner så kondencerar vattenmolekylerna till stora regnmoln. Regnet faller och så är cirkeln åter sluten. Men som jag nämnt tidigare så är solen inte riktigt sig själv längre. Närvaron av ännu en stjärna (Nibiru) som närmar sig vårt solsystem gör att vår sol tappat sin forna strålglans. Det är inte så att Nibiru tar energi/materia av solen, snarare är det så att solen fångar upp järnhaltiga moln som förekommer rikligt runt Nibiru. Detta får strålningen från solen att stanna av. Solen expanderar men får en rödaktig ton i sitt ljus. Hela detta scenario är inget som makthavarna önskar kommer till allmän kännedom, de fruktar den oro som skulle uppstå. Härav etablerandet av en solsimulator i omloppsbana kring jorden. Dess bana följer hela tiden solens rörelse och vi får en känsla av att allt är som det skall. Men månen då, den återspeglar ju solen ljus. Just precis, och eftersom solen numera är rödaktig så blir följaktligen även månen röd. Skulle bli, om det inte vore för att även en månsimulator sänts upp!

Troligen så orkar vår rödaktiga sol inte längre generera den vattenavdunstning som brukade förekomma. Den uppsända solsimulatorn genererar kanske en del vattenånga men inte tillräckligt för att skapa ett normalt väderklimat. Men i så fall, varför uppstår då de förfärliga översvämningar vi ser på skilda platser i världen? Dessa fenomen kan möjligen ha med "rymdväder" att göra. Stormar skapas inte enbart av solens fluktuationer som riktas mot jorden, det finns andra aktörer därute. Ett faktum är att antalet kometer i vår omedelbara närhet har ökat katastrofalt på bara några årtionden. Kometer drar med sig gasmoln av olika slag och deras elektriska influens påverkar jorden även på avstånd. Stjärnan Nibiru förväntas även dra med sig stora vätgasmoln, dessa kan redan ha börjat påverka jordens klimat. Och vad händer när dessa vätgasmoln interagerar med jordens atmosfär? Detta är en rent kemisk process; vätemolekylerna förenar sig med syret i atmosfären och resultatet är - vatten! Stora mängder vatten faller ner som regn, periodvis och mycket lokalt. Denna regntyp är inte av jordisk art, det är rymdregn!

Den globala uppvärmningen orsakas inte, som många märkligt nog tror, av utsläpp av växthusgaser, fossila bränslen och kor som fiser. Människan har storhetsvansinne och ett säreget utslag av knäppdoja att tro något sådant. Den globala uppvärmningen är inte lokal, den påverkar hela vårt solsystem, samtliga planeter. Orsaken är ankomsten av vår tvillingsol och dess följe av planeter, månar och asteroider. Javisst, människan har en stark inverkan på nedsmutsningen och förgiftningen av jorden, vilket är ett stort problem. Men medeltemperaturen är en helt annan sak, i en helt annan kategori, där spelar människan en oerhört blygsam roll. Hemlighetsmakeriet är stort, att en "okänd" himlakropp är på väg mot oss får inte sippra ut i nyhetsströmmen. Istället får vi snällt köpa dessa tokteorier om att koldioxid orsakar uppvärmning, vi får betala våra miljöskatter och snällt sopsortera för att rädda moder jord. Missförstå mig rätt, jag sopsorterar gärna men vill göra det av rätt skäl, inte för att vara en lydig lakej till den globala uppvärmningens propagandamaskineri. Man måste skilja på orsak och verkan.

Vad ska man göra med den situation som råder? Jag tror att vi snarast måste börja utveckla teknik att utvinna sötvatten ur östersjön, i stor skala. De sjöar och vattendrag vi använder som vattentäkter sjunker i skrämmande takt. I Mälaren har till exempel alla slussar som brukar kontrollera utflödet av vatten stängts igen. De har ingen reglerande funktion nu när båtar snarare går på grund i det sinande vattnet. Östersjövattnet finns dock, och lär inte sina i första taget. Jag föreslår ett antal avsaltningsanläggningar längst hela svenska kusten. Om det finns tekniska problem så får man lösa dem, detta måste vara prioritetsfrågan nummer ett. Sommarens brandkaos borde ha lärt oss något men få verkar frukta en ny brandvåg nästa sommar. Militären måste då vara engagerade redan från början. Jag vill inte höra tal om att någons SEMESTER hit eller dit förhindrar en yrkesgrupp att göra det den är till för. Sverige har obeskrivligt dålig katastrofvana, trots att vi har haft allmän värnplikt i så många år. Men ansvaret kan aldrig ligga helt och fullt på organisationer. Var och en av oss måste kunna hugga i om så krävs.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kosmisk uppdatering

 

Informationen är mycket knapphändig, men det externa solsystem som är på väg att interagera med vårt eget drar sig närmare. Nibiru är namnet på solen i det inkommande systemet. Namnen på de sju planeterna som följer i dess spår är inte kända, möjligen med undantag av planeten "Anu", en planet som sägs bebos av våra anfäder. Emedan flera av planeterna har månar så är det en större skara som närmar sig därute. Från Bibeln känner vi ledaren av denna kosmiska entourage; den oövervinnelige Härskarornas Herre! Men inte mycket skvallrar om ankomsten, annat än en rad naturkatastrofer som just nu plågar världen; orkaner, skyfall, översvämningar, jordskred, värmeböljor, vulkaner och jordbävningar, detta i en skala som vida överskrider vad som kan anses normalt. Det finns oberoende observatörer som kontinuerligt följer utvecklingen därute i rymden. Dessvärre är de mycket få, de kan i princip räknas på ena handens fingrar, åtminstone de som bedriver en seriös och kvalitativ forskning. Ständigt får de utstå nedlåtande kommentarer och regelrätta trakasserier. De som ifrågasätter den officiella bilden är "konspirationsteoretiker".

Vad gör då de som egentligen är utsedda att varna oss för kosmiska hotbilder? De jobbar hårt, men uteslutande med att dölja, förvränga och förlöjliga information som trots allt letar sig ut. Häri ligger den verkliga konspirationen, det är inte meningen att folket ska få veta sanningen. Vad är då incitamentet till att hålla människor i okunskap? Min gissning är att det handlar om en groende fascism i samhällets högre skikt, en uppfattning att "fint folk" är mer värda och mer samhällsnyttiga är vanliga knegare. De verkar mena att för "människosläktets bästa" så är det bättre att satsa på utbildade och uppsatta personer. "Låt vattenmassorna spola bort patrasket, de är ändå av föga värde." Men emedan eliten likväl plågas av "en smula dåligt samvete" så lämnar man subtila ledtrådar i litteratur, i serier, i filmer och i nyhetsreportage. "De intelligenta kommer att förstå och sätta sig i säkerhet", tycks man mena. Ett otroligt cyniskt resonemang. Skulle alltså en person som flyr sina uppdrag och lämnar alla bakom sig vara mer värd än en person som, i fullt medvetande om faran, ansvarsfullt fullgör sina uppgifter? Detta gör mig lätt illamående. 

Bilden ovan är från en webbkamera i augusti 2016, mig veteligen en av de första bilder som visar nibirusystemet synligt vid horisonten. Den gula himlakroppen med följeslagare är inte vår egen sol. Solnedgången kan istället anas till höger i bilden. Jämför med vinjettbilden i blogginläggets sidhuvud. Denna är tagen i september 2018 och visar återigen en solliknande kropp med följeslagare. Dock är inte heller detta vår sol, bilden är på kvällen i riktning nordost. Upplösningen är dålig men en del planeter går att urskilja. Här har tekniken emellertid gjort "framsteg" för inte bara förekommer artificiella moln som döljer utsikten, webbkamerorna är nu dessutom utrustade med "algoritmer" som förvränger formen på runda objekt samt gör texturen molnliknande.

Ett veritabelt mastodontprojekt har sjösatts för att hålla det ankommande systemet dolt för våra ögon. Omfattningen trotsar allt förnuft. Där ingår en solsimulator, en månsimulator, konstgjorda och troligen riktningsstyrda moln, ickebemannade besprutningsplan med chemtrails, rymdbaserade siktfilter och holografiska projektioner. Detta är sciense fiction på mycket hög nivå, fastän alldeles på riktigt. Förstå vad det här måste ha kostat, inte konstigt kanske att människor i många länder går på knäna i misär och fattigdom. Det går att konstatera att avståndet till systemet är betydligt kortare än för ett par år sedan. Men att försöka beräkna en kritisk tidpunkt för mötet av dessa solsystem är oerhört vanskligt. Lika svårt är det att förutsäga detaljer i händelseutvecklingen när saker och ting börjar "hetta till". Personligen förväntar jag mig dock en chockfront som drar fram genom solsystemet och orsakar en global jordbävning. Historiska skildringar visar att det har hänt förut, indikerande periodiska intervaller av förstörelse och nydaning. "Deus Sol Invictus" har återkommit, en tid av förnyelse står för dörren.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ensamhetens tre ansikten

"Ensamheten är en sällsam fågel. Mitt i festens glam och brus och i glada vänners lag, slår den sig ner i hjärtat och bygger där sitt bo." Alla människor drabbas nog av den känslan, någon gång i livet, att man är helt ensam i världen. Detta helt oberoende av att släkt, vänner, arbetskamrater och bekanta är alldeles i närheten. Fenomenet är inte detsamma som nedstämdhet eller depression. Denna speciella känsla liknar mera ett nyktert konstaterande; att man föds själv, lever själv och sedan dör själv. Visserligen möter man och umgås med personer i ens omgivning men den distinkta övertygelsen är att det inte är beständigt, förr eller senare står man där själv igen. De som har ett långt liv bakom sig och är till åren komna kan säkerligen känna igen situationen. För tiden har gått, vänner och bekanta har lämnat världen men den gamle som blivit kvar kan se sin bekantskapskrets stadigt krympa, trots att nya bekanta ibland dyker upp. Dock är ensamheten inte enkel och okomplicerad, den har olika betingelser; olika ansikten. Helt beroende på vilka omständigheter som ligger till grund för livssituationen dyker känslan av ensamhet upp. Omständigheterna är dessa:

IDENTITETSLÖSHET: Det är svårt att finna sig själv och vara sig själv, att vara autentisk. Människor kämpar med detta hela sin uppväxt och ibland hela livet. De förblir rotlösa och "hittar aldrig hem", de spelar konstlade roller eller försöker leva upp till ideal som de inte står för. Genom detta tappar de naturliga kontaktpunkter, de finner aldrig den enkla och spontana kommunikationen med likasinnade. Givetvis skapar detta en känsla av ensamhet, för om man inte vet vem man själv är, hur skall man kunna relatera till andra? Hur finner man då sig själv? Det tidlösa svaret är att söka inåt, att uppsöka tystnaden och ägna sig åt andliga aktiviteter. Livsåskådning, Yoga, Tai chi eller Qui Gong är olika metoder på den vägen. Att utforska tidigare liv kan vara mycket gynnsamt, olika livstider hänger ihop. Det finns ett orsakssamband som visar var individen kommer ifrån och vart han/hon är på väg. Varje livstid har dessutom ett unikt syfte, ett syfte som är intimt förknippat med individens identitet. Man kan tycka att meditativa aktiviteter borde leda till ensamhet i sig men så är inte fallet. I sökandet skapas en mening som aktivt tränger undan ensamhetstankar.

SEPARATION: Ensamhetens andra ansikte handlar bland annat om att inte ha några naturliga referenser till den omgivning man befinner sig i. Man är "lik en pelikan i öknen", för att citera kung Davids klagan i psaltarverserna. Det kan vara att man är i fel kulturmiljö mot vad man är vad vid. Däri ligger också att bekantskapskretsen inte känner till de värderingar man själv representerar. Eller så har man på något sätt hamnat i fel tidsepok och omgivningen har svårt att relatera till de erfarenheter man ger uttryck för. Samma ensamhetskänsla uppträder när man inte känner till språket eller de sociala koderna i landet man vistas i. Kommunikationen måste då ske via ett annat språk som man kanske inte heller är helt bekant med, separationskänslan blir påtaglig. Slutligen kan man ha förlorat förbindelsen med en kär och nära vän, det uppstår en tomhet som inte så enkelt låter sig fyllas. Hur kommer man tillrätta med fenomenet separation? Man kan förstås försöka återvända till sin ursprungliga miljö. Men tillvaron är sällan så okomplicerad, vägen tillbaka kan vara bruten eller så har man ett tydligt uppdrag att utföra. Ensamheten kan vara priset man är tvungen att betala.

ISOLATION: Det tredje ansiktet beskriver en inre konflikt. Här har man förlorat kontakten med sitt undermedvetna, i förlängningen även kontakten med sitt högre jag; gudsaspekten i människan. Det undermedvetna är människans ordlösa holistiska sinne, ofta kallat 'Samvetet'. Människor som lever alltför materialistiskt, vetenskapligt och egoistiskt riskerar att helt tappa kontakten med sitt samvete. Resultatet kan bli psykopatiska personligheter, för samvetet är inte längre kvar och kan balansera psyket. Ett samvete som helt "dragit sig tillbaka" måste i regel återkallas av en initierad schaman. Problemet är att psykopater knappast går med på en sådan ceremoni, de är ju perfekta (enligt sig själva). Få människor här på jorden är medvetna om sitt högre jag, sin "Ledsagare". Men oavsett medvetandegraden; att aktivt gå emot sin universella utvecklingsplan kan faktiskt leda till repressalier från högre ort. Människan som inte lyssnar till konstruktiva råd kan få sig en rejäl "duvning" för att fås att komma på bättre tankar. Hjälper inte heller detta tvingas det högre jaget helt enkelt avvakta en tid, utfallet blir oundvikligen en gnagande känsla av ensamhet.

Ensamheten är förstås inte alltid av negativ art, det finns självvald ensamhet syftande till kontemplation och enhet. Vissa människor kan bli direkt sjuka om de inte periodvis får vara för sig själva. Sett i ett upphöjt sammanhang är vi alla ett, det finns ingen åtskillnad. Den högste guden alla kategorier är ensam och suverän i sin manifestation. Denna Gud är inte åtskild från människan, var och en av oss ÄR detta väsen, även om vi just nu saknar perspektivet av dennes speciella medvetandegrad. Vi är liksom inte där ännu, utvecklingsmässigt, men det är mot detta mål som hela den universella utvecklingen strävar. Den högste guden alla kategorier har inga medväsenden annat än de väsenden som ryms inom dess oändliga gestaltning. Betyder det att denna kosmiska gudom är ensam per definition? Sannolikt inte! I den kosmiska kontemplationen existerar ingen ensamhet, istället infinner sig ett annat begrepp; 'Enhet'. Att uppleva ett tillstånd av Enhet är i sanning en mystisk erfarenhet. Enheten kan nämligen inte beskrivas med våra dualistiska begrepp. Enheten har ingen bild, ingen form men rymmer 'idéer' till alla ting. En ofödd, osynlig existens som likafullt är till.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg