Om

Anspråkslösa betraktelser av dåtiden, samtiden och framtiden. Den som kan tyda tecknen i skyn sveps inte så lätt iväg, när den annalkande stormens första kastvindar drar fram och sliter tag i en.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Ensamhetens tre ansikten

"Ensamheten är en sällsam fågel. Mitt i festens glam och brus och i glada vänners lag, slår den sig ner i hjärtat och bygger där sitt bo." Alla människor drabbas nog av den känslan, någon gång i livet, att man är helt ensam i världen. Detta helt oberoende av att släkt, vänner, arbetskamrater och bekanta är alldeles i närheten. Fenomenet är inte detsamma som nedstämdhet eller depression. Denna speciella känsla liknar mera ett nyktert konstaterande; att man föds själv, lever själv och sedan dör själv. Visserligen möter man och umgås med personer i ens omgivning men den distinkta övertygelsen är att det inte är beständigt, förr eller senare står man där själv igen. De som har ett långt liv bakom sig och är till åren komna kan säkerligen känna igen situationen. För tiden har gått, vänner och bekanta har lämnat världen men den gamle som blivit kvar kan se sin bekantskapskrets stadigt krympa, trots att nya bekanta ibland dyker upp. Dock är ensamheten inte enkel och okomplicerad, den har olika betingelser; olika ansikten. Helt beroende på vilka omständigheter som ligger till grund för livssituationen dyker känslan av ensamhet upp. Omständigheterna är dessa:

IDENTITETSLÖSHET: Det är svårt att finna sig själv och vara sig själv, att vara autentisk. Människor kämpar med detta hela sin uppväxt och ibland hela livet. De förblir rotlösa och "hittar aldrig hem", de spelar konstlade roller eller försöker leva upp till ideal som de inte står för. Genom detta tappar de naturliga kontaktpunkter, de finner aldrig den enkla och spontana kommunikationen med likasinnade. Givetvis skapar detta en känsla av ensamhet, för om man inte vet vem man själv är, hur skall man kunna relatera till andra? Hur finner man då sig själv? Det tidlösa svaret är att söka inåt, att uppsöka tystnaden och ägna sig åt andliga aktiviteter. Livsåskådning, Yoga, Tai chi eller Qui Gong är olika metoder på den vägen. Att utforska tidigare liv kan vara mycket gynnsamt, olika livstider hänger ihop. Det finns ett orsakssamband som visar var individen kommer ifrån och vart han/hon är på väg. Varje livstid har dessutom ett unikt syfte, ett syfte som är intimt förknippat med individens identitet. Man kan tycka att meditativa aktiviteter borde leda till ensamhet i sig men så är inte fallet. I sökandet skapas en mening som aktivt tränger undan ensamhetstankar.

SEPARATION: Ensamhetens andra ansikte handlar bland annat om att inte ha några naturliga referenser till den omgivning man befinner sig i. Man är "lik en pelikan i öknen", för att citera kung Davids klagan i psaltarverserna. Det kan vara att man är i fel kulturmiljö mot vad man är vad vid. Däri ligger också att bekantskapskretsen inte känner till de värderingar man själv representerar. Eller så har man på något sätt hamnat i fel tidsepok och omgivningen har svårt att relatera till de erfarenheter man ger uttryck för. Samma ensamhetskänsla uppträder när man inte känner till språket eller de sociala koderna i landet man vistas i. Kommunikationen måste då ske via ett annat språk som man kanske inte heller är helt bekant med, separationskänslan blir påtaglig. Slutligen kan man ha förlorat förbindelsen med en kär och nära vän, det uppstår en tomhet som inte så enkelt låter sig fyllas. Hur kommer man tillrätta med fenomenet separation? Man kan förstås försöka återvända till sin ursprungliga miljö. Men tillvaron är sällan så okomplicerad, vägen tillbaka kan vara bruten eller så har man ett tydligt uppdrag att utföra. Ensamheten kan vara priset man är tvungen att betala.

ISOLATION: Det tredje ansiktet beskriver en inre konflikt. Här har man förlorat kontakten med sitt undermedvetna, i förlängningen även kontakten med sitt högre jag; gudsaspekten i människan. Det undermedvetna är människans ordlösa holistiska sinne, ofta kallat 'Samvetet'. Människor som lever alltför materialistiskt, vetenskapligt och egoistiskt riskerar att helt tappa kontakten med sitt samvete. Resultatet kan bli psykopatiska personligheter, för samvetet är inte längre kvar och kan balansera psyket. Ett samvete som helt "dragit sig tillbaka" måste i regel återkallas av en initierad schaman. Problemet är att psykopater knappast går med på en sådan ceremoni, de är ju perfekta (enligt sig själva). Få människor här på jorden är medvetna om sitt högre jag, sin "Ledsagare". Men oavsett medvetandegraden; att aktivt gå emot sin universella utvecklingsplan kan faktiskt leda till repressalier från högre ort. Människan som inte lyssnar till konstruktiva råd kan få sig en rejäl "duvning" för att fås att komma på bättre tankar. Hjälper inte heller detta tvingas det högre jaget helt enkelt avvakta en tid, utfallet blir oundvikligen en gnagande känsla av ensamhet.

Ensamheten är förstås inte alltid av negativ art, det finns självvald ensamhet syftande till kontemplation och enhet. Vissa människor kan bli direkt sjuka om de inte periodvis får vara för sig själva. Sett i ett upphöjt sammanhang är vi alla ett, det finns ingen åtskillnad. Den högste guden alla kategorier är ensam och suverän i sin manifestation. Denna Gud är inte åtskild från människan, var och en av oss ÄR detta väsen, även om vi just nu saknar perspektivet av dennes speciella medvetandegrad. Vi är liksom inte där ännu, utvecklingsmässigt, men det är mot detta mål som hela den universella utvecklingen strävar. Den högste guden alla kategorier har inga medväsenden annat än de väsenden som ryms inom dess oändliga gestaltning. Betyder det att denna kosmiska gudom är ensam per definition? Sannolikt inte! I den kosmiska kontemplationen existerar ingen ensamhet, istället infinner sig ett annat begrepp; 'Enhet'. Att uppleva ett tillstånd av Enhet är i sanning en mystisk erfarenhet. Enheten kan nämligen inte beskrivas med våra dualistiska begrepp. Enheten har ingen bild, ingen form men rymmer 'idéer' till alla ting. En ofödd, osynlig existens som likafullt är till.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vilken underbar värld?

Majoriteten av alla människor på jorden lever i uppfattningen om vår planet som en paradisisk plats utan motstycke, det är möjligen bara omständigheterna som kan vara lite ogynnsamma ibland. Detta tycks vara en djupt rotad världsbild, en kollektivt undermedveten idé. Föreställningen tar sig då och då uttryck i lovsonger till Gud eller till naturen. Jag tänker till exempel på Louis Armstrongs gamla paradnummer; 'What a wonderful world', som på svenska blir; 'Vilken underbar värld'. Men är världen verkligen så underbar? Jag skulle nog vilja hävda att världen är en sällsamt vidrig och traumatisk plats, som emellanåt uppvisar små glimtar av harmoni. I själva verket lever vi i en underutvecklad dimension, ett segment av kosmos som kämpar frenetiskt med att leta sig ur dogmer, illusioner och vanföreställningar. För att människan ändå skall stå ut så tillämpar hon undermedvetet så kallad "kognitiv dissonans", vilket i praktiken innebär att man kategoriskt förnekar allt som faller utanför en vacker, hanterbar och okomplicerad världsbild. Det kan vara okej att leva så men emellanåt slänger livet in skeenden som brutalt bränner hål i den pastellfärgade kulissen. 

En som såg igenom illusionen redan på sin tid var Buddha Siddharta Gautama. "Allting står i lågor", var hans ord. Det han menade var att världen fullkomligt förtärs av krig och förödelse, på alla plan. På ytan kanske man ser en vacker fjäril som fladdrar över ett grönt buskage i en skogsglänta. Idylliskt, tycker väl de flesta. Men fjärilen lägger larver på busken, larverna äter bladen för att växa och bilda kokonger. Busken i sig utvecklar kontinuerligt starka gifter som skall ta död på larverna. Det är en kamp som pågår men vi ser bara ytan, inte vad som sker därunder. På samma sätt är det i andra miljöer. I våra inre organ pågår strider mellan gynnsamma och ogynnsamma mikroorganismer. I skolor och på arbetsplatser utkämpas eviga bataljer om fördelaktiga positioner och förmåner. Konkurrensen i djurens värld känner vi väl till, vi matas frenetiskt med kampen för tillvaron i form av dessa uttjatade naturprogram där lejon jagar, nedlägger och uppäter sina byten. Med andra ord, världen är varken underbar eller vacker; den är mer konkret och resultatbetonad. Det man möjligtvis kan säga är att världen uppvisar en "dödlig skönhet"; bedårande men svekfull.

Men hur skall man då förhålla sig till världen? Ska man acceptera sina illusioner, leva livet enligt strutsmodellen och nogsamt undvika alla djupare insikter. Eller ska man resignera och bara godta världen såsom den aggressiva plats den faktiskt är. Finns det en tredje väg? Visst finns det, men 90 procent av mänskligheten undviker det alternativet. Denna väg uppmanar människan att se inåt, se det djupare sambandet i allt som finns. När en sådan gnista av insikt har tänts börjar människan se igenom illusionerna i vår värld, och de är många! Ta bara det "demokratiska" valet som närmar sig. Innan valdagen är varje individ viktig; röster räknas, åsikter och önskemål tas tillvara. Dagen efter valet har individens betydelse droppat med hela 100 procent, hon är inte intressant längre. De löften som nyss var heliga är nu bara förbrukade valaffischer på marken. Nu fattas helt andra beslut, i små grupper och i slutna rum; demokratin går in i ett latent läge, tills nästa valdag börjar gry. Varför se igenom illusioner, gör det människan lyckligare? Inte i ett första skede. När fasaderna rasar är kaos det rådande intrycket; världsbilden rämnar och människan förlorar fotfästet.

Den som en gång sett igenom bedräglighetens slöjor kan inte vända tillbaka. Paradigmskiftet bränner gamla illusioner såsom vore de broar av trä. Återstår att gå framåt och se verkligheten som den faktiskt är, oredigerad och helt utan förskönande omskrivningar. Men det finns en belöning i detta elddop. Belöningen kommer kanske inte i innevarande liv men i en återfödelse i en betydligt mer harmonisk tillvaro. För inte endast är återfödelsen sann, sant är också att det finns planeter och tillvaroplan som nått längre utvecklingsmässigt. På en sådan planet råder ingen kamp om brödfödan, ingen konkurrens mellan individer eller arter. Det är en existens i harmoni med sig själv och andra. Kan en sådan värld verkligen existera? Absolut, i princip kan man säga att alla världar som går att visualisera också finns. De finns i ett oändligt antal och i alla upptänkliga variationer. Ändligheten (Big Bang) är ännu en av dessa bedrägliga illusioner. I det oändliga Universum finns ingenting som är omöjligt. Där blir allting till, samtidigt som det redan finns till på andra platser. "Uppgraderingen" styrs av kosmiska utvecklingslagar, människan avancerar steg för steg mot fulländning.

Buddha kvalificerade sig för Nirvanas lycksalighet men valde att stanna kvar i världen. Detta är inte allmän kännedom. Skulle Buddha verkligen ha sökt sin egen salighet men lämnat vänner och förtrogna kvar i en förgänglig värld utan hopp om räddning? Samma sak gäller även Jesus (Izas Manu), skulle han dragit sig tillbaka till sin Faders högra sida och låtit människorna förtvina i illusionernas bojor? Självklart inte, Buddha och Jesus (samma själ) blev kvar i återfödelsens kretslopp för att om möjligt hjälpa sina vänner. Men budskapet som de lämnat är solklart; den som bryter sig ur kretsloppet har vunnit frigörelsens nyckel och kan återfödas i en mer harmonisk tillvaro. Världen är inte så snäv och så statisk som makthavarna har låtit påskina. I årtusenden har de lockat oss med bröd, skådespel och krimskrams. Detta är (såklart) inte vägen till lyckan. Människan behöver se igenom illusionerna som de bländar oss med. Därefter behöver hon finna sig själv och sin plats i tillvaron. Människan behöver återknyta förbindelsen med sitt samvete och sitt högre jag. Hon behöver återgå till ren näringsrik kost och ett sunt friskt liv. Ett liv utan vare sig askes eller överflöd.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Udda iakttagelser

Det händer märkliga saker i vår omvärld, nästan dagligen, men ytterst få reflekterar över det. Om det nu beror på att folk blivit likgiltiga eller uppgivna, vet inte säkert. Låt oss börja med den artificiella solen, som vi nämnt tidigare, och som befinner sig i omloppsbana runt jorden. Denna kontruktion fyller flera syften men ett av dem är att bevara en illusion av att vår sol fortfarande är frisk och sund, vilket inte riktigt är fallet. Förra året noterade jag att människor som solat sig blev helt orange i hyn, som morötter. Ett annat fenomen, som faktiskt fler upptäckte, var att det var stekhett i själva solen men iskallt i skuggan. Nu tycks "ingengörerna" ha uppdaterat solen till 2.0 vilket gör solbrännan mer "normal", dessutom verkar man ha tittat på andelen infrarött i det konstgjorda solljuset. Nu värms huskroppar, berg och gator upp igen; bra jobbat, solkonstruktörer! Men en komisk situation; folk blev knallorange av solen men ingen ägnade det en tanke ens, det var självklart helt naturligt. Men hur är det med den osedvanligt ihärdiga värmeböljan i kombination med 0 mm regn sedan i maj; är det också inom ramen för normala kurvor?

Den stekande solen och det ovanligt heta klimatet i Sverige har självklart medfört att skogsbränder tagit fart på flera olika ställen. Inget märkligt med det, men hur står det till med den "svenska beredskapen"? Brandmän jobbar för högtryck liksom hemvärnet och frivilliga. Men är inte detta en krissituation, man måste fråga sig; var är Sveriges militär? Vore det inte logiskt att de hjälpte till i det svåra läget, eller är de upptagna med att öva anfall från ett Ryssland som inte uppvisat minsta lilla aggressionstecken på årtionden? Hur är det med brandgator, används de inte längre? Är det kanske i själva verket så att rekrytering av personal för skogsavverkning kostar för mycket pengar! Så låt skogen brinna bara. Oj, några privata hus och tomtområden går upp i rök, så tråkigt för dem! Kanske bör svenska beslutsfattare vakna ur sin dvala och ta några snabba och bra beslut vad gäller krishantering och beredskap. Det som vi ser i skog och mark är nämligen bara början. Saker och ting händer i vår kosmiska närhet, de "naturlagar" vi tyckte var självklara gäller inte längre. Vi behöver kraftansamla inför exceptionella hot vars motstycke vi inte sett tidigare.

Enligt forskaren Igor Kostelac i Kroatien så drabbas vi redan påtagligt av ett inkommande följe av planeter, kometer och asteroider, följandes ett yttre solsystem som närmar sig vårt eget. Den inkommande stjärnans planeter är redan så nära oss att dess banor skapar elektromagnetisk interferens, vilket påverkar flygtrafiken. De nya planeterna tar i själva verket formen av kometer. När ett reguljärt flygplan på marschhöjd kommer i närheten av en sådan kometbana uppstår elektriska urladdningar som kan slå ut flygplanens elsystem, allvarliga tillbud har redan ägt rum. Det är inte längre säkert att flyga och att Main Stream Media inte nämner problemet med ett ord gör inte saken bättre. På senare tid har stoftmoln från utbrytande vulkaner blivit ett problem, i samband med flygtrafik. Hur blir det då, undrar man, när det förväntade "röda stoftet" från vår tvillingsol anländer i allt större kvantiteter. Detta skulle mycket väl kunna påverka flygtrafiken. Och vad händer då med den globala kommunikationen, om transporter allt mer hänvisas till andra sektorer som båttrafik, järnväg och långtradare. Flygtrafiken kommer på sikt anpassa sig till det nya läget.

Inom datavärlden är det nu Windows 10 som gäller, allt annat motarbetas. Jag föredrar Windows 7 och i samband med ett nytt inköp lade jag ner ganska mycket tid på att finna den på marknaden. När jag sedan packade upp kartongen visade den sig innehålla - Windows 10! För de icke initierade så är uppdateringar inte längre något som användaren råder över; det är Windows som bestämmer när, var och hur uppdateringar skall ske. Varför dessa storebrorsfasoner? Här är min analys av situationen: NASA, eller någon annan obskyr organisation, håller på att skapa en global superdator. För att uppnå detta mål används och samkörs alla befintliga persondatorer på jorden. Filer och dataprogram, som vi inte ens vet existerar, laddas ner till "våra" datorer och används av externa operatörer. I detta ingår givetvis den artificiella intelligensen 'C0rtana', som på pappret skall assistera användaren men som i realiteten agerar samordnare i helt andra syften. Militären och storföretagen tror att detta AI-system är kapabelt att agera ansvarsfullt men så är självklart inte fallet. I praktiken har ett digitalt psykopatmonster skapats, insatt att bekämpa vad, utomjordingar?

Äldre inlägg