Om

Anspråkslösa betraktelser av dåtiden, samtiden och framtiden. Den som kan tyda tecknen i skyn sveps inte så lätt iväg, när den annalkande stormens första kastvindar drar fram och sliter tag i en.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från februari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Nibiru, Nemesis och paradigmskiftet

Här är några aspekter på temat "Nibiru" som annars sällan kommer upp i mediabruset. Sanningsvärdet är upp till var och en att bedöma. Fakta om denna himlakropp existerar men det finns anledning att tro att uppgifterna är så omvälvande att de inte släpps ut till allmän betraktelse:

Nibiru är en "vandrande planet" som återkommer till solens närhet i cykliska perioder. Endast en planet kan dock inte åstadkomma så stor förödelse som förfäderna vittnade om. Avgörande i sammanhanget är att Nibiru kretsar kring en sol, vilket drastiskt förändrar situationen. Nibirus sol omtalas av många uråldriga kurturer på jorden och dess namn varierar. I den här presentationen används namnet "Nemesis" som titel för vår egen sols följeslagare. Nemesis är mörklagd, den utstrålar synligt ljus endast i begränsad omfattning. Stjärnan har imploderat och bildat en neutronstjärna, en oerhört tät himlakropp men med liten omkrets. Sin litenhet till trots så är stjärnan ledande i vår kosmiska närhet. Stjärnan utgör således den dominerande faktorn i det dubbelstjärnesystem som vi faktiskt lever i. 

En referens från det Sumeriska eposet "Enuma Elish" berättar att Nemesis (där kallad Marduk) erhåller oinskränkt makt över de församlade (himlakropparna). Vi läser: "Om jag, er hämnare, besegrar Tiamat och ger er liv, sammankalla ett möte, utse mig till den ledande makten och kungör det". Tiamat är här en omskrivning för den "äldre solen" som var till innan vår nuvarande sol. Marduk/Nemesis i gestalt av den oövervinnerlige solen ('Deus Sol Invictus' i Mithraskulturen) åstadkommer en delning av den tidigare solen, delningsprodukterna blir vår nuvarande sol samt gasjätten Jupiter. Sedan den dagen är Nemesis störst tyngdmässigt och även överlägsen i fråga om magnetiskt inflytande i vårt solsystem.

Bibeln berättar om "Härskarornas Herre" vilket är en hänvisning till att den mörklagda stjärnan inte anländer i ensamt majestät. I samband med den stora sammandrabbningen så drog Nemesis med sig sex av den äldre solens tidigare planeter. Nemesis anläder således med SJU följeslagare (därav symboliken med den sjuarmade ljusstaken), planeten Nibiru (lite större än de andra) anslöt sig vid ett senare tillfälle. En jätteplanet (den faktiska Tiamat) delades på mitten vid en av Nemesis passager. Den ena hälften blev vår jord, den andra hälften blev planeten Nibiru. Jorden och Nibiru är med andra ord syskonplaneter, deras livsförutsättningar skiljer sig dock åt eftersom de tillhör olika solar. Planeten Nibiru har liv, även om det är betydligt mörkare där än på jorden. På Nibiru lever det folk som (genom skicklig genteknik) skapade människorna på jorden. Från begynnelsen var människorna ett fritt och oberoende folk. Senare, på grund av disharmoni och krig, blev människorna reducerade till slavar. Vid tidens fullbordan kommer människorna att återfå sin frihet och sin oberoende status. Människorna och folket från Nibiru är besläktade och således förenade och jämbördiga.

Även om Nemesis är en mörklagd stjärna så har den likväl en "solvind" på samma sätt som andra stjärnor. Solvinden består av utsända kärnpartiklar (protoner) som skapar ett slags tryck utåt. På det avstånd från stjärnan där solvindens kraft utåt balanseras av den inåtriktade gravitationen, bildas ett frontsystem där grus, sten och asteroider samlas. Området kallas, i solens fall, för "Oorts moln". De himlakroppar som vistas där är i vila i förhållande till sin sol. Nemesis har, precis som solen, ett Oorts moln som föregår stjärnans ankomst. Vi kan, vilket år som helst nu, förvänta oss en "kosmisk front" som drar fram genom rymden och genom vårt solsystem. Fronten för med sig en allt tätare förekomst av asteroider men framför allt medför den en gravitationell våg som åstadkommer en monumental och global jordbävning. Det är inte i närheten av att vara "jordens undergång" men många byggnader kan komma att raseras, vägar och järnvägar blir satta ur skick. Värst i detta sammanhang är de tsunamis som kan uppkomma. Eftersom många storstäder ligger nära kuster så kan förödelsen bli stor. När synliga meteoriter börjar öka i frekvens och när myndigheter antyder förekomsten av solstormar etc. så kan det vara anledning att dra öronen åt sig och dra sig bort från kustområdet.

Stjärnan Nemesis har en mycket kraftig gravitationell inverkan. Vi märker detta redan nu på så sätt att vi upplever att "tiden skenar", dagarna går mycket fort och vi hinner ofta inte med våra åtaganden. Fenomenet beror på att gravitationen bromsar upp tidens gång. Vi tänker och vi rör oss således mycket långsammare än för några årtionden sedan. Den universella utvecklingen däremot, påverkas inte av lokala gravitationella effekter, den rullar på som förut. Konklusionen blir att vi tycker att tiden skenar, allt beror dock på att vi kommer allt mer in i Nemesis täta gravitationella fält. En annan effekt av Nemesis närmande är den andliga aspekten. Nemesis är mycket mer "introvert", själsligt sett, än vår sol. Detta påverkar människan genom att fokus förflyttas från praktiska vardagliga göromål mot mer andliga och kontemplativa aktiviteter. Drömmens värld kommer allt mer att förskjutas och överlappa den "vakna verkligheten". Detta skifte i förnimmelsen av vad som är "reellt" kan verka skrämmande på en del människor. Verkligheten är emellertid inte mer verklig än drömmen, det är endast två olika sfärer med olika uttryck.

Paradigmskiftet som förknippas med Nemesis ankomst är i själva verket ett multiskifte:

1. Nemesis är den ledande parten i ett dubbelstjärnesystem, där vår sol är den lättare av dem.

2. Ett med oss besläktat folkslag lever på Nemesis största planet; Nibiru.

3. Drömmens värld är lika verklig som den "vakna tillvaron" men styrs av helt annorlunda "lagar".

Dinosauriernas ålder totalt missbedömd!

Fossil från dinosaurier är ju som bekant mellan 65 till 250 miljoner år gamla, det är ju sedan länge erkända vetenskapliga fakta, eller..? Dinosauriebenen ansågs länge så uråldriga att det vore meningslöst att kolla dem genom den s.k. Kol-14-metoden. Biologiska varelser absorberar detta radioaktiva ämne så länge de lever, när de dör sker inget upptag längre och kolisotopen sönderfaller med en halveringstid på 5730 år. Förhållandet gör att man kan bestämma åldern på biologiskt material som inte är äldre än ca. 60,000 år. Mätningar av kol-14-nivåer på dinosaurieben är emellertid fullt möjliga och har även utförts, med häpnadsväckande resultat. Mätningarna visar att dinosaurierna inte är äldre än 20,000-30,000 år, en monumental skillnad. Riskerna att det skulle vara "föroreningar" i benproverna, som ger felaktiga resultat, har kunnat uteslutas.

Jag är faktiskt inte särskilt förvånad över nyheten, forskare slänger ständigt, och med fullkomlig tvärsäkerhet, ur sig tidskalkyler på miljontals år vad gäller dinosaurier, kontinenternas födelse eller åldern av solsystemets planeter. Någon närmare förklaring av hur man har kommit fram till de enormt stora, och ofta mycket exakta tidsdateringarna, ges emellertid aldrig, vi förväntas blint godta forskarnas slutsatser. Kol-14-dateringarna ger emellertid en mycket tillförlitlig bild av den faktiska åldern av benen. Osäkerhetsfaktorn räknas i ett fåtal årtionden upp till ca. hundra år, en obetydlig differens i sammanhanget. Men gigantiska felaktigheter (på flera miljontals år) gjorde inte ens Christoffer Columbus, vi måste därför dra slutsatsen att höga poster i forskarvärlden medvetet har försökt föra oss bakom ljuset. Frågan är vilket skäl de haft att göra så.

Just tidsspannet 20-30 tusen år är intressant med tanke på att en relativt välkänd cyclisk tidsera är 26,000 år. Denna era förknippas ofta med den s.k. "precessionen"; solens skenbara rörelse genom "djurkretsen", de tolv stjärnkonstellationerna på himlen i höjd med ekliptikan (planeternas plan). Några speciellt solida uppgifter om att cykeln på 26,000 år skulle vara förbunden med just precessionen har emellertid inte kunnas visas. Minst lika intressant är de gamla egyptiernas fascination av stjärnan Sirius, som de kallade "Sothis". Vår sol är gravitationellt sammanbunden med den blå jättestjärnan Sirius och åtminstone mytologiska källor pekar på möjligheten att omloppstiden skulle ligga runt 24-26 tusen år; ett "Stort År". Närmandet till denna jättestjärna utgör en trovärdig förklaring till det periodiska bombardemanget av asteroider mot jorden och i förlängningen, utdöendet av de stora landlevande djuren; dinosaurierna.

Så varför denna rädsla hos makthavarna att tillhandahålla korrekta uppgifter om dinosauriernas ålder? Förklaringen ligger troligen i att man inte vill ha människor ställandes obehagliga frågor om celestiala omloppstider. För om förhållandet Solen kontra Sirius blir känt så dröjer det inte länge innan ännu en fråga ställs; finns det fler närliggande stjärnor som interfererar med vår sol? Till saken hör att det faktiskt finns det; solen interagerar med en annan, ökänd, stjärna, en med betydligt kortare omloppstid! Vi talar här förstås om stjärnan Nemesis, "Deus Sol Invictus", även känd inom hinduismen som "Shiva"; förstöraren och återskaparen.

Interagerande solar

Nu när vår sols förbundna tvillingstjärna (Nemesis) börjar närma sig så smått så är det tre stadier som är av intresse för värmefördelningen på jorden. Stadierna har att göra med de båda stjärnornas s.k. "solvind" och den yttre gräns (Oorts moln) som de båda uppvisar. Om man liknar stjärnorna vid såpbubblor så befinner sig var och en av solarna i mitten av sin bubbla. Bubblans skal symboliserar här den gräns där solvinden (utsända fria protoner) når ett jämviktsläge gentemot den inåtriktade gravitationskraften. Här samlas objekt som inte har någon egenrörelse, det kan vara protoplaneter, asteroider, grus och stoft. 

Det första av de tre stadierna är när "bubblorna" just har börjat överlappa varandra. Vi har då en situation när båda stjärnorna förstärker varandras kapacitet; lyskraften (i solens fall) ökar liksom värmeutvecklingen. Den energi som stjärnorna använder sig av drar de in från den omgivande rymden i form av fria elektroner. Dessa elektroner är solarnas "mat", när elektronerna möter den utåtriktade solvinden skapas synligt ljus i solkoronan. (Tvillingstjärnan Nemesis utsända ljus är dock sparsamt eftersom den är en Neutronstjärna, dock kan man förmoda att dess infraröda strålning ökar).

I det andra stadiet har stjärnan Nemesis solkropp passerat gränsen för vår sols Oorts moln. Nemesis befinner sig således inuti solens solvind. Enligt min bedömning är det där vi befinner oss tidsmässigt just nu. En direkt effekt av att Nemesis passerat denna gräns är att stjärnan inte lika effektivt som tidigare kan dra till sig elektroner från det omgivande rummet. Solen däremot har fortfarande stor kapacitet att samla in denna energi. Dock, om man ser till båda stjärnorna gemensamt, så är det en klar skillnad mot tidigare. Vi har en tid haft en påtaglig "värmebölja" i vår kosmiska närhet. Nu sjunker temperaturen igen och man kan förvänta sig att medeltemperaturen på jorden sjunker en aning.

Det tredje stadiet har ännu inte ägt rum. Det infaller när även vår sol passerar Nemesis yttre gränslinje så att båda stjärnorna kommer att befinna sig inuti varandras Oorts moln. På jorden igenkänns stadiet av att en stor global jordbävning inträffar samt att en skur av små och större asteroider sveper över himlen. Men för stjärnorna så innebär det att båda solkropparna nu delvis blockerar varandras tillgång till fria elektroner, deras kombinerade solvindfält skapar en barriär mot den yttre rymden. Fria elektroner kommer likväl att dras in i systemet men den samlade energitillgången har nu ytterligare reducerats. Vår sols utstrålning minskar och det blir kallare på jorden. Dock kan en "energibro" bildas direkt mellan solarna i form av ett böljande och lysande band. Nemesis, som hittills varit mörk, kan komma att "antändas" av denna inverkan, en mycket dramatisk effekt.

Även tidigare generationer kan ha lagt märke till rätt hastiga temperaturförändringar i samband med Nemesis återkommande passage. En sumerisk betraktare beskrev situationen ungefär så här; "först kom en värmebölja, därefter blev det bittert kallt...". Den värme som har varit och den kyla som kommer är således en helt normal företeelse i sammanhanget. Skillnaderna har att göra med de båda stjärnornas yttre betingelser, faktorer som såväl kan beskrivas som förutsägas. I användandet av "automatisk skrift" kom följande budskap till mig; "frosten skall ej fruktas, man går inåt, sedan utåt". Jag tolkar detta helt enkelt som att man drar sig inomhus, eller till grottor, så länge kylan håller i sig. När den kalla perioden sedan går mot sitt slut så kan man återvända till ett mer normalt leverne.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg