Apollyons nyckel

När jag tänker på Sagan om Ringen av JRR Tolkien, i synnerhet filmatiseringen, så slås jag av hur vissa fundamentala begrepp har vänts på huvudet. I det stora hela är berättelsen, och föregångaren "Silmarillon", en otroligt träffsäker skildring av gudarnas och människornas existens, om allt som skett och allt som kommer ske på jorden. Vi introduceras med Härskarringen, ett kraftfullt redskap som sätter bäraren i kontakt med "Mörkrets herre", Sauron. Det sanna livets ring är, enligt mig själv, ett andligt redskap som underlättar användarens kontakt med sin intuition, sin skapande kraft. Ringen har alltså förvanskats till att skildra ett ockult föremål som underlättar kommunikationen med demonernas värld och deras furste. Det finns ett antal sådana redskap idag, från ouijaboards och tarotkort till moderna mobiltelefoner med sina intelligenta "assistenter". Utmärkande för alla är att de trollbinder användaren och tvingar denne till uppmärksamhet och underkastelse. Assistenten blir till slut herren, användaren den paralyserade slaven.

Den onde herren Sauron har i Sagan om Ringen gjorts till en nidbild av verklighetens historiske Nimrod, Marduk eller Enmerkar, som är en och samma person. Denne härskare var en krigsherre, men en härförare som slogs FÖR människorna och deras rätt att finnas till. De världsliga makterna, som bestod av andra väsen än människor, var maktlystna och avundsjuka, de såg människorna som ett hot och ville utplåna dem. Det stora och utdragna kriget i Sagan om Ringen handlar just om dessa båda falanger men rollerna har kastats om. Det onda röda allseende ögat i berättelsen är även det en förvrängning av Guds allseende öga, ögat i pyramiden eller triangeln. I filmen har det onda ögat dessutom erhållit en distinkt reptilliknande karaktär, med lodrät pupill. Trots att reptilrasen uppenbarligen har varit ett av de ledande folkslagen i mänsklighetens tillblivelse så demoniseras idag deras förehavanden. Vart man än vänder sig bland olika företrädare i "sanningsrörelsen", nästan samtliga är beredda att utmåla reptilerna som mänsklighetens största fiende.

I ringens värld är det mörkrets furste som manipulerar och vanställer människor och alver och skapar ondskefulla och groteska orcher. I verklighetens värld är det jordens makthavare som ingår oheliga allianser med utomjordiska falanger och skapar förtappade, själlösa hybrider. I boken kommer ett mörker från norr och utbreder sig över världen. I filmen ses ett rött flammande sken mot horisonten i norr. Berättelsen låter förstå att det är Saurons ondska som växer i styrka. I levande livet ser vi idag ilsket röda och violetta skyar vid solnedgången, som märkligt nog dragit sig mer mot norr. Solens binära tvilling Nemesis har börjat höja sig över ekliptikan, få höjer ännu på ögonbrynen men det är bara början. När Nemesis existens till slut blir ett omisskänligt faktum kommer alla automatiskt identifiera fenomenet som något ont. Men Nemesis är en högre personifikation av Nimrod och i den rollen verkar denna himlakropp som en befriare av allt stagnerat och ruttet på jorden. Mycket kommer att brytas ner men det är i praktiken en pånyttfödelse.

Sagan om Ringen slutar med att Frodo, i strid med Gollum, lyckas kasta ringen i domedagsbergets eld och förgöra den. Verklighetens Frodo inser faran med det ockulta och lyckas frigöra sig från dessa redskap. I ringens värld leder det till att Sauron förlorar sin kraft och sin gestaltning på jorden. I vår värld innebär det att demonfurstens makt är bruten, han är avslöjad och kan inte längre utöva sin nedbrytande influens. I berättelsen skakar jorden vid tidpunkten för Saurons undergång, mörkrets makter flyr. För människan idag kommer utvecklingen gå i samma riktning. Vid tidens fullbordan skall Nemesis yttre kraftfält nå fram till jorden. Resultatet blir ett jordskalv av en magnitud som inte setts på tusentals år. Då skall många materiella värden gå förlorade; vägar och byggnader rasa, broar falla och hamnstäder mejas ner av vattenmassor. Folk ska sörja de rikedomar de en gång förfogade över men skall glädjas över sin nyvunna frihet. För de har levt i en dunkel bubbla utan att veta om det, plötsligt är det som om de vaknade upp ur en ond dröm.

Myten om Sisyfos känner nog de flesta till. Kung Sisyfos av Korinth hamnar i bryderi med gudarna och straffas med att rulla en stor sten uppför en kulle, om han lyckas ska han bli fri. Men gudarna spelar med falska kort, så fort Sisyfos nästan kommit upp med stenen slinter han och stenblocket rullar ner igen. Sisyfos, i överförd betydelse människorna, kämpar mot ett mål som inte går att uppnå. Arbetet med stenen är en symbol för den mänskliga utvecklingen; när människorna nästan uppnått ett civiliserat samhälle så raseras allt och utvecklingen är tillbaka på ruta ett. Det vi lärt oss i skolan om människans historia är inte korrekt. Vi har inte utgått från stenåldern och avancerat framåt, det har funnits fler än ett högteknologiskt samhälle på jorden. Återkommande katastrofer har dock tvingat ner människan på knä och fått henne att gång på gång börja om från ett primitivt statium. Händelserna har varit så traumatiska att det kollektiva minnet har havererat, människosläktet har på en periodisk basis drabbats av svårartad amnesi; vi minns helt enkelt inte det förgångnas arv.

Vilken återkommande händelse är stor nog att åstadkomma en så monumental katastrof? Svaret ligger i vår sols omloppsbana kring sin okände partner; stjärnan Nemesis. Emedan Nemesis är en neutronstjärna utgör den även en gigantisk magnet. Detta borde inte vara ett större problem. Men Nemesis har egenheten att vrida sig 180 grader i sitt aphelium, sitt yttersta läge från solen. Vid sin återkomst tvingar Nemesis alla planeter med magnetfält att "rätta in sig i ledet", att vrida sig i harmoni med Nemesis rådande magnetfält. Då detta även innefattar planeternas rotation får närmandet vittomfattande konsekvenser. I jordens fall gäller att planeten först måste sakta ner sin rotation, detta innebär att jorden blir instabil; den börjar "wobbla". När jorden nått ett kritiskt läge i processen sker slutligen ett s.k. "polskifte"; nordpol blir sydpol och tvärt om. Enorma mängder vatten kommer att spola runt på jorden och orsaka ofattbara flodvågor. Vulkaner och kraftiga jordbävningar slår ut de strukturer som vattnet inte kommit åt. Förödelsen blir i det närmaste total.

Men vad ifall Nemesis periodicitet kunde förutsägas med någon grad av noggrannhet, skulle det inte förändra situationen? Tveklöst är det så, för om man vet vad som väntar så kan man också vidtaga nödvändiga förberedelser. Nemesis omloppsbana är i det närmaste avkodad. Vi vet att dess totala omloppstid sannolikt är 3661 år, vilket motsvarar det sumeriska begreppet och tecknet "Shar", ett heligt tal bestående av tre exponenter av talet 60 dvs; 60 upphöjt till 0, 60 upphöjt till 1 samt 60 upphöjt till 2. Att komma åt omloppsbanorna ovan och nedan ekliptikan är mer komplicerat men ett antal historiska händelser ger ledtrådar. Stjärnans ankomst tycks följa mönstret; globalt jordskalv, polskifte och till sist passage av stjärnan i sig. Det tycks vara 48 år mellan jordskalvet och polskiftet, samt 15 år mellan polskiftet och passagen. År 750 f.Kr. inträffade "Amos jordskalv", år 702 f.Kr. inträffade incidenten med Kung Ahas solur, som gick tio grader baklänges. År 687 f.Kr. utplånades hela Kung Sennacheribs arme av en kosmisk urladdningsblixt, då Nemesis passerade nära jorden.

Det finns även uppgifter om ett forntida jordskalv av dignitet, det ska ha skett år 1644 f.Kr. och kallas "Bronsålderns stora jordskalv". Tveklöst är tidsangivelserna högst osäkra. Mätningarna kan ha förvrängts av svårtydda data och historiska referenser kan ha feltolkats. Men trenden är att osäkerhetsfaktorerna minskar, stjärnans märkliga orbital börjar släppa på sina hemligheter. Nemesis är egentligen farlig endast när den anländer från under ekliptikans plan, när den dyker ner igen sker endast i sammanhanget "blygsamma katastrofer". Räknar man lite grann så framkommer att Nemesis stannar 2767 år under ekliptikan men faktiskt hela 894 år ovan ekliptikan. Just nu närmar sig stjärnan underifrån, den "knackar på dörren", så att säga. År 2018, eller inom några få år, kommer det globala jordskalvet att ske. Detta medför utan tvivel bekymmer men inga som inte går att övervinna. År 2066 blir det värre för då inträffar det beryktade polskiftet. Kommer Sisyfos lyckas förmedla stjärnans kodade information till kommande släkten på jorden? För mänsklighetens skull får vi hoppas på det!