Apollyons nyckel

Kan människan födas på nytt, lever vi flera liv fastän vi i regel inte kommer ihåg dem? Frågan förknippas ofta med tro eller religion, en slags personlig syn på livet som inte kan ifrågasättas. Jag skulle personligen vilja spetsa till frågeställningen och hävda; samtliga befintliga väsen har levt tidigare liv, det är så som tillvaron är beskaffad. Min uppfattning om tidigare liv är mer än religion, tro eller övertygelse; jag vittnar om att fenomenet är reellt. Det finns minnesbilder, erfarenheter och slutsatser som envist trängt sig igenom medvetandets dimridåer och som simultant orsakat stor smärta men även stor glädje. Insikten har lett fram till flera saker; en djup förundran över livets mysterier, en stark frustration, fler frågor väckts upp än vad som har besvarats, men slutligen en lättnad och befrielse från den existentiella tidspress som många upplever. Många försöker desperat klämma in allt de skulle vilja uppleva och göra inom loppet av en livstid. Detta är förstås utsiktslöst och följden blir ångest och prestationskrav. Att erkänna och bli tillfreds med flera-liv-scenariot kan innebära en frälsning för den enskilde.

Men varför då studera tidigare liv i detalj, vad vinner vi på det? Det kan finnas flera skäl till att vi vill ge oss i kast med detta. Någon kanske upplever problem i sitt liv, av fysisk, andlig eller själslig karaktär, och som inte direkt kan härledas till faktiska händelser under innevarande livsperiod. Någon annan kanske upplever en rotlöshet eller avsaknad av kulturell basis och önskar få kännedom om rötterna, bokstavligt talat. Ytterligare någon söker kanske en djupgående mening med livet och hoppas kunna finna trenden, den röda tråden som individen har följt. Det intressanta är att historien om vårt liv inte slutar med att en livstid upphör. De få som kan se flera av sina livstider kan mycket snart finna en utvecklingslinje; någonting pågår och tar form, långt utöver spannet av ett enskilt liv. I mellanrummet mellan två livsperioder befinner vi oss i ett upphöjt medvetandetillstånd. Då ser vi inte enbart raden av tidigare liv, vi skönjer även vart vi strävar i ett större sammanhang. I det ljuset är det lätt att se vilka erfarenheter vi behöver och vilka föräldrar vi dras till i det kommande livet. För cirkeln måste slutas och själen söka sig en ny boning.

Hur går man tillväga för att finna tidigare liv? Hemligheten är att använda sig av flera olika redskap, och att lägga pussel med de fragment som kommer i dagen. Vårt undermedvetna rymmer egentligen allt vi behöver veta, svårigheten är att få tag i informationen. Den som har råd kan givetvis anlita en professionell terapeut för regressions- eller reinkarnationsfrågor. Denne kan med hjälp av hypnotisk suggestion föra ner klienten i ett medvetandetillstånd mottagligt för "utomsinnlig" information. Men med bara lite förstudier så kan man givetvis utföra hypnosterapi på sig själv. Det värsta som kan hända är att man somnar och glömmer det man egentligen var ute efter. Man behöver även studera platser, yrken och situationer man reagerar på. Det som man känner sig bekant med är sannolikt något man upplevt tidigare. Personer man möter och länder man besöker har säkerligen relevans med tidigare livsupplevelser. Föremål som känns välbekanta likaså. Lägg också märke till språk du är intresserad av och som ger associationer. Studera historiska personligheter, kanske kan deras berättelse bidra till det du vill veta om din egen historia.

Ditt innevarande liv är som en spegelbild av allt du upplevt i tidigare liv. Titta på symbolvärdet mer än på faktiska platser, situationer och personer. Om du till exempel som barn ofta lekt krig så är sannolikheten stor att du faktiskt tagit del av verkliga krigstillstånd långt tillbaka i tiden. Om du har en dragning till vatten, resor och fartyg så har du kanske tillbringat ett antal liv till sjöss. De flesta av oss är ju vanliga "medelsvenssons"; vi har knegat under rätt svåra förhållanden, kanske haft ont om mat och drabbats av sjukdomar. Det kan då vara lite svårare att gräva fram information, men alls inte omöjligt. De som har starkare koppling till "eliten" med kungar, adel, präster och borgare kan lättare hitta "nycklar" till sina tidigare liv. Detta kommer sig av att eliten oftare låtit skriva ner meriter (och tillkortakommanden). Ur dessa arkiv kan livstidsforskaren ibland finna slående likheter med sitt eget liv. En märklig sak är att vi även har fysiska likheter med våra inkarnationer, vilket befintliga porträtt kan bekräfta. Kanske är det helt naturligt, våra andliga kroppar har specifika särdrag som ger form åt det fysiska.

Men det kraftfullaste redskapet i forskningen om tidigare liv är nog ändå drömtydandets konst. Drömmen kan ge mycket specifika bilder av platser och situationer. Återigen så är det vårt undermedvetna som hämtar information ur den så kallade "akashakrönikan", ett minnesarkiv över allt som har hänt. Lägg märke till här att det finns en skillnad i den "objektiva historien" (vad som faktiskt hände) och den "subjektiva historien" (hur vi upplevde det som skedde). Det undermedvetnas språk är bilderna och symboliken. När det undermedvetna vill tala om något för oss så får vi en bild eller ett scenario presenterat, ofta i en dröm. Att få minnesbilder till sig om tidigare liv är ibland förknippat med trauma eller ångest. Då kan det vara bra att ha en god och inkännande vän till hands, någon som kan lyssna förutsättningslöst och vara ett stöd i stunden. Det är också bra att kunna bolla informationen med någon och sålla intrycken bland fakta och fiktion. Den allra mest hänförande konklusionen med tidigare-liv-scenariot är dock vetskapen att äventyret hela tiden fortsätter. För i praktiken så är vi allihopa begåvade med följande hisnande egenskap: Evigt liv!

Det har intresserat mig att titta på arkiverade avsnitt av Tv4:s "Det okända". I korthet så går det ut på att människor hör av sig till redaktionen angående oönskad ickefysisk aktivitet i hemmet eller på arbetsplatsen. Redaktionen anlitar då ett medium som besöker platsen i fråga och försöker skapa sig en bild av situationen. Ofta handlar det om en eller flera andar (avlidna personer) som av någon anledning inte kunnat släppa taget om den fysiska verkligheten och blivit kvar i ett 'limbo', mellan det fysiska livet och livet på andra sidan. Ibland dyker döda släktingar upp för att sända en hälsning eller hjälpa till i snåriga situationer. Mediet agerar medlaren, kommunikatören, mellan världarna och vidtar även mått och steg för att hjälpa vilsna själar till den betydligt angenämare tillvaron i den andliga sfären. Bortgångna andar uppvisar ofta stor frustration när de inte kan förmedla vad de känner i klarspråk. I ickekroppslig gestalt kan de endast påverka materien i begränsad omfattning, ofta tar de i för mycket för att få en reaktion, summan blir en skrämmande upplevelse.

Människan består i själva verket av fler kroppar, av olika materiell täthet. Vid den fysiska döden tappar människan kontakten med den tyngsta kroppen. Kvar finns likafullt sex mer subtila kroppar och två av dem är förknippade med den fysiska tillvaron, jag kallar dem 'Nervkroppen' och 'Plasmakroppen'. Eftersom dessa båda i regel hänger ihop, kan kombinationen kallas 'Fantomkroppen', dvs den gestalt som bortgångna andar bebor och använder. Vetenskapen har inte detta helt klart för sig men nervkroppen är sammansatt av de minimala partiklar som kallas 'Neutriner". Det mänskliga sinnet förknippat med nervkroppen är 'känsel'. Plasmakroppen i sin tur är uppbyggd av elektromagnetiska fält och sinnet associerat med denna kropp är 'hörsel'. En bortgången ande som blivit kvar i sin fantomkropp behöver förstås inte fysisk näring för att överleva. Dock behövs tillskott av en vitaliserande kraft emellanåt och det kan anden tillgodogöra sig från levande människor. Det är bland annat därför som närvaron av ett "spöke" kan ha så negativ inverkan på människor, de levandes livskraft dräneras.

Fantomkroppen har en viss densitet och under vissa "utomkroppsliga tillstånd", på en medvetandenivå mellan sömn och vaka, kan människan erfara denna verklighet. Man kan då uppleva att man vaknat och gått upp ur sängen. Men det är en falsk vaka, för när man ska trycka på väggkontakten och tända lampan så går handen rakt genom väggen! Kanske inte helt obehindrat, för väggen gör ett visst motstånd och man hör att det "knakar" lite. De flesta skulle nog avfärda dylika upplevelser som "bisarra drömmar" men jag vill påstå att det är verklighet, även om fenomenet hör till den paranormala delen av tillvaron. På detta vis upplever spöken sin värld; människorna ser och hör dem vanligtvis inte och materien är transparent för dem. Men om de uppbådar full kraft och fokuserar energin på vissa föremål så kan de lära sig manipulera materien på olika sätt. Detta är förstås en tveksam sak att lägga energin på. Bortgångna andar skall uppsöka ljuset och komma vidare i sin utveckling. Men livet har ju sina språng och nycker, det är inte alltid anden i fråga är medveten om sin situation och kan agera förnuftigt.

I synnerhet i västvärlden har vi blivit helt förstockade i sinnet. Vi tror benhårt att vi endast lever ett liv och att allting tar slut vid döden. Detta beror i själva verket på en mental obalans, det rationella tänkandet har brutalt tryckt undan den intuitiva och ickelinjära verkligheten. Inte konstigt då att människor går vilse i skymningslandet mellan död och nytt liv. Andra kulturer klarar detta bättre, de har en levande tradition om hur människor bör närma sig dödens mysterium. De har dessutom tillgång till initierade shamaner, medier, kloka gubbar och gummor som kan vägleda människor till en klok och harmonisk syn på tillvaron. Fortfarande saknas en detaljerad karta av "terrängen" mellan död och pånyttfödelse. Men även här börjar det klarna så smått. Många vittar om hur de mycket påtagligt har dött och anlänt till en "annan verklighet" men de har återupplivats och (motvilligt) vänt åter till världen. Livet efter tycks ha två huvudsfärer; en lättsam "semesterort" där man kan återhämta sina krafter, samt en mer utvecklingsinriktad ort där nya färdigheter kan läras in och bemästras.