Majoriteten av alla människor på jorden lever i uppfattningen om vår planet som en paradisisk plats utan motstycke, det är möjligen bara omständigheterna som kan vara lite ogynnsamma ibland. Detta tycks vara en djupt rotad världsbild, en kollektivt undermedveten idé. Föreställningen tar sig då och då uttryck i lovsonger till Gud eller till naturen. Jag tänker till exempel på Louis Armstrongs gamla paradnummer; 'What a wonderful world', som på svenska blir; 'Vilken underbar värld'. Men är världen verkligen så underbar? Jag skulle nog vilja hävda att världen är en sällsamt vidrig och traumatisk plats, som emellanåt uppvisar små glimtar av harmoni. I själva verket lever vi i en underutvecklad dimension, ett segment av kosmos som kämpar frenetiskt med att leta sig ur dogmer, illusioner och vanföreställningar. För att människan ändå skall stå ut så tillämpar hon undermedvetet så kallad "kognitiv dissonans", vilket i praktiken innebär att man kategoriskt förnekar allt som faller utanför en vacker, hanterbar och okomplicerad världsbild. Det kan vara okej att leva så men emellanåt slänger livet in skeenden som brutalt bränner hål i den pastellfärgade kulissen. 

En som såg igenom illusionen redan på sin tid var Buddha Siddharta Gautama. "Allting står i lågor", var hans ord. Det han menade var att världen fullkomligt förtärs av krig och förödelse, på alla plan. På ytan kanske man ser en vacker fjäril som fladdrar över ett grönt buskage i en skogsglänta. Idylliskt, tycker väl de flesta. Men fjärilen lägger larver på busken, larverna äter bladen för att växa och bilda kokonger. Busken i sig utvecklar kontinuerligt starka gifter som skall ta död på larverna. Det är en kamp som pågår men vi ser bara ytan, inte vad som sker därunder. På samma sätt är det i andra miljöer. I våra inre organ pågår strider mellan gynnsamma och ogynnsamma mikroorganismer. I skolor och på arbetsplatser utkämpas eviga bataljer om fördelaktiga positioner och förmåner. Konkurrensen i djurens värld känner vi väl till, vi matas frenetiskt med kampen för tillvaron i form av dessa uttjatade naturprogram där lejon jagar, nedlägger och uppäter sina byten. Med andra ord, världen är varken underbar eller vacker; den är mer konkret och resultatbetonad. Det man möjligtvis kan säga är att världen uppvisar en "dödlig skönhet"; bedårande men svekfull.

Men hur skall man då förhålla sig till världen? Ska man acceptera sina illusioner, leva livet enligt strutsmodellen och nogsamt undvika alla djupare insikter. Eller ska man resignera och bara godta världen såsom den aggressiva plats den faktiskt är. Finns det en tredje väg? Visst finns det, men 90 procent av mänskligheten undviker det alternativet. Denna väg uppmanar människan att se inåt, se det djupare sambandet i allt som finns. När en sådan gnista av insikt har tänts börjar människan se igenom illusionerna i vår värld, och de är många! Ta bara det "demokratiska" valet som närmar sig. Innan valdagen är varje individ viktig; röster räknas, åsikter och önskemål tas tillvara. Dagen efter valet har individens betydelse droppat med hela 100 procent, hon är inte intressant längre. De löften som nyss var heliga är nu bara förbrukade valaffischer på marken. Nu fattas helt andra beslut, i små grupper och i slutna rum; demokratin går in i ett latent läge, tills nästa valdag börjar gry. Varför se igenom illusioner, gör det människan lyckligare? Inte i ett första skede. När fasaderna rasar är kaos det rådande intrycket; världsbilden rämnar och människan förlorar fotfästet.

Den som en gång sett igenom bedräglighetens slöjor kan inte vända tillbaka. Paradigmskiftet bränner gamla illusioner såsom vore de broar av trä. Återstår att gå framåt och se verkligheten som den faktiskt är, oredigerad och helt utan förskönande omskrivningar. Men det finns en belöning i detta elddop. Belöningen kommer kanske inte i innevarande liv men i en återfödelse i en betydligt mer harmonisk tillvaro. För inte endast är återfödelsen sann, sant är också att det finns planeter och tillvaroplan som nått längre utvecklingsmässigt. På en sådan planet råder ingen kamp om brödfödan, ingen konkurrens mellan individer eller arter. Det är en existens i harmoni med sig själv och andra. Kan en sådan värld verkligen existera? Absolut, i princip kan man säga att alla världar som går att visualisera också finns. De finns i ett oändligt antal och i alla upptänkliga variationer. Ändligheten (Big Bang) är ännu en av dessa bedrägliga illusioner. I det oändliga Universum finns ingenting som är omöjligt. Där blir allting till, samtidigt som det redan finns till på andra platser. "Uppgraderingen" styrs av kosmiska utvecklingslagar, människan avancerar steg för steg mot fulländning.

Buddha kvalificerade sig för Nirvanas lycksalighet men valde att stanna kvar i världen. Detta är inte allmän kännedom. Skulle Buddha verkligen ha sökt sin egen salighet men lämnat vänner och förtrogna kvar i en förgänglig värld utan hopp om räddning? Samma sak gäller även Jesus (Izas Manu), skulle han dragit sig tillbaka till sin Faders högra sida och låtit människorna förtvina i illusionernas bojor? Självklart inte, Buddha och Jesus (samma själ) blev kvar i återfödelsens kretslopp för att om möjligt hjälpa sina vänner. Men budskapet som de lämnat är solklart; den som bryter sig ur kretsloppet har vunnit frigörelsens nyckel och kan återfödas i en mer harmonisk tillvaro. Världen är inte så snäv och så statisk som makthavarna har låtit påskina. I årtusenden har de lockat oss med bröd, skådespel och krimskrams. Detta är (såklart) inte vägen till lyckan. Människan behöver se igenom illusionerna som de bländar oss med. Därefter behöver hon finna sig själv och sin plats i tillvaron. Människan behöver återknyta förbindelsen med sitt samvete och sitt högre jag. Hon behöver återgå till ren näringsrik kost och ett sunt friskt liv. Ett liv utan vare sig askes eller överflöd.