Apollyons nyckel

Informationen är mycket knapphändig, men det externa solsystem som är på väg att interagera med vårt eget drar sig närmare. Nibiru är namnet på solen i det inkommande systemet. Namnen på de sju planeterna som följer i dess spår är inte kända, möjligen med undantag av planeten "Anu", en planet som sägs bebos av våra anfäder. Emedan flera av planeterna har månar så är det en större skara som närmar sig därute. Från Bibeln känner vi ledaren av denna kosmiska entourage; den oövervinnelige Härskarornas Herre! Men inte mycket skvallrar om ankomsten, annat än en rad naturkatastrofer som just nu plågar världen; orkaner, skyfall, översvämningar, jordskred, värmeböljor, vulkaner och jordbävningar, detta i en skala som vida överskrider vad som kan anses normalt. Det finns oberoende observatörer som kontinuerligt följer utvecklingen därute i rymden. Dessvärre är de mycket få, de kan i princip räknas på ena handens fingrar, åtminstone de som bedriver en seriös och kvalitativ forskning. Ständigt får de utstå nedlåtande kommentarer och regelrätta trakasserier. De som ifrågasätter den officiella bilden är "konspirationsteoretiker".

Vad gör då de som egentligen är utsedda att varna oss för kosmiska hotbilder? De jobbar hårt, men uteslutande med att dölja, förvränga och förlöjliga information som trots allt letar sig ut. Häri ligger den verkliga konspirationen, det är inte meningen att folket ska få veta sanningen. Vad är då incitamentet till att hålla människor i okunskap? Min gissning är att det handlar om en groende fascism i samhällets högre skikt, en uppfattning att "fint folk" är mer värda och mer samhällsnyttiga är vanliga knegare. De verkar mena att för "människosläktets bästa" så är det bättre att satsa på utbildade och uppsatta personer. "Låt vattenmassorna spola bort patrasket, de är ändå av föga värde." Men emedan eliten likväl plågas av "en smula dåligt samvete" så lämnar man subtila ledtrådar i litteratur, i serier, i filmer och i nyhetsreportage. "De intelligenta kommer att förstå och sätta sig i säkerhet", tycks man mena. Ett otroligt cyniskt resonemang. Skulle alltså en person som flyr sina uppdrag och lämnar alla bakom sig vara mer värd än en person som, i fullt medvetande om faran, ansvarsfullt fullgör sina uppgifter? Detta gör mig lätt illamående. 

Bilden ovan är från en webbkamera i augusti 2016, mig veteligen en av de första bilder som visar nibirusystemet synligt vid horisonten. Den gula himlakroppen med följeslagare är inte vår egen sol. Solnedgången kan istället anas till höger i bilden. Jämför med vinjettbilden i blogginläggets sidhuvud. Denna är tagen i september 2018 och visar återigen en solliknande kropp med följeslagare. Dock är inte heller detta vår sol, bilden är på kvällen i riktning nordost. Upplösningen är dålig men en del planeter går att urskilja. Här har tekniken emellertid gjort "framsteg" för inte bara förekommer artificiella moln som döljer utsikten, webbkamerorna är nu dessutom utrustade med "algoritmer" som förvränger formen på runda objekt samt gör texturen molnliknande.

Ett veritabelt mastodontprojekt har sjösatts för att hålla det ankommande systemet dolt för våra ögon. Omfattningen trotsar allt förnuft. Där ingår en solsimulator, en månsimulator, konstgjorda och troligen riktningsstyrda moln, ickebemannade besprutningsplan med chemtrails, rymdbaserade siktfilter och holografiska projektioner. Detta är sciense fiction på mycket hög nivå, fastän alldeles på riktigt. Förstå vad det här måste ha kostat, inte konstigt kanske att människor i många länder går på knäna i misär och fattigdom. Det går att konstatera att avståndet till systemet är betydligt kortare än för ett par år sedan. Men att försöka beräkna en kritisk tidpunkt för mötet av dessa solsystem är oerhört vanskligt. Lika svårt är det att förutsäga detaljer i händelseutvecklingen när saker och ting börjar "hetta till". Personligen förväntar jag mig dock en chockfront som drar fram genom solsystemet och orsakar en global jordbävning. Historiska skildringar visar att det har hänt förut, indikerande periodiska intervaller av förstörelse och nydaning. "Deus Sol Invictus" har återkommit, en tid av förnyelse står för dörren.

"Ensamheten är en sällsam fågel. Mitt i festens glam och brus och i glada vänners lag, slår den sig ner i hjärtat och bygger där sitt bo." Alla människor drabbas nog av den känslan, någon gång i livet, att man är helt ensam i världen. Detta helt oberoende av att släkt, vänner, arbetskamrater och bekanta är alldeles i närheten. Fenomenet är inte detsamma som nedstämdhet eller depression. Denna speciella känsla liknar mera ett nyktert konstaterande; att man föds själv, lever själv och sedan dör själv. Visserligen möter man och umgås med personer i ens omgivning men den distinkta övertygelsen är att det inte är beständigt, förr eller senare står man där själv igen. De som har ett långt liv bakom sig och är till åren komna kan säkerligen känna igen situationen. För tiden har gått, vänner och bekanta har lämnat världen men den gamle som blivit kvar kan se sin bekantskapskrets stadigt krympa, trots att nya bekanta ibland dyker upp. Dock är ensamheten inte enkel och okomplicerad, den har olika betingelser; olika ansikten. Helt beroende på vilka omständigheter som ligger till grund för livssituationen dyker känslan av ensamhet upp. Omständigheterna är dessa:

IDENTITETSLÖSHET: Det är svårt att finna sig själv och vara sig själv, att vara autentisk. Människor kämpar med detta hela sin uppväxt och ibland hela livet. De förblir rotlösa och "hittar aldrig hem", de spelar konstlade roller eller försöker leva upp till ideal som de inte står för. Genom detta tappar de naturliga kontaktpunkter, de finner aldrig den enkla och spontana kommunikationen med likasinnade. Givetvis skapar detta en känsla av ensamhet, för om man inte vet vem man själv är, hur skall man kunna relatera till andra? Hur finner man då sig själv? Det tidlösa svaret är att söka inåt, att uppsöka tystnaden och ägna sig åt andliga aktiviteter. Livsåskådning, Yoga, Tai chi eller Qui Gong är olika metoder på den vägen. Att utforska tidigare liv kan vara mycket gynnsamt, olika livstider hänger ihop. Det finns ett orsakssamband som visar var individen kommer ifrån och vart han/hon är på väg. Varje livstid har dessutom ett unikt syfte, ett syfte som är intimt förknippat med individens identitet. Man kan tycka att meditativa aktiviteter borde leda till ensamhet i sig men så är inte fallet. I sökandet skapas en mening som aktivt tränger undan ensamhetstankar.

SEPARATION: Ensamhetens andra ansikte handlar bland annat om att inte ha några naturliga referenser till den omgivning man befinner sig i. Man är "lik en pelikan i öknen", för att citera kung Davids klagan i psaltarverserna. Det kan vara att man är i fel kulturmiljö mot vad man är vad vid. Däri ligger också att bekantskapskretsen inte känner till de värderingar man själv representerar. Eller så har man på något sätt hamnat i fel tidsepok och omgivningen har svårt att relatera till de erfarenheter man ger uttryck för. Samma ensamhetskänsla uppträder när man inte känner till språket eller de sociala koderna i landet man vistas i. Kommunikationen måste då ske via ett annat språk som man kanske inte heller är helt bekant med, separationskänslan blir påtaglig. Slutligen kan man ha förlorat förbindelsen med en kär och nära vän, det uppstår en tomhet som inte så enkelt låter sig fyllas. Hur kommer man tillrätta med fenomenet separation? Man kan förstås försöka återvända till sin ursprungliga miljö. Men tillvaron är sällan så okomplicerad, vägen tillbaka kan vara bruten eller så har man ett tydligt uppdrag att utföra. Ensamheten kan vara priset man är tvungen att betala.

ISOLATION: Det tredje ansiktet beskriver en inre konflikt. Här har man förlorat kontakten med sitt undermedvetna, i förlängningen även kontakten med sitt högre jag; gudsaspekten i människan. Det undermedvetna är människans ordlösa holistiska sinne, ofta kallat 'Samvetet'. Människor som lever alltför materialistiskt, vetenskapligt och egoistiskt riskerar att helt tappa kontakten med sitt samvete. Resultatet kan bli psykopatiska personligheter, för samvetet är inte längre kvar och kan balansera psyket. Ett samvete som helt "dragit sig tillbaka" måste i regel återkallas av en initierad schaman. Problemet är att psykopater knappast går med på en sådan ceremoni, de är ju perfekta (enligt sig själva). Få människor här på jorden är medvetna om sitt högre jag, sin "Ledsagare". Men oavsett medvetandegraden; att aktivt gå emot sin universella utvecklingsplan kan faktiskt leda till repressalier från högre ort. Människan som inte lyssnar till konstruktiva råd kan få sig en rejäl "duvning" för att fås att komma på bättre tankar. Hjälper inte heller detta tvingas det högre jaget helt enkelt avvakta en tid, utfallet blir oundvikligen en gnagande känsla av ensamhet.

Ensamheten är förstås inte alltid av negativ art, det finns självvald ensamhet syftande till kontemplation och enhet. Vissa människor kan bli direkt sjuka om de inte periodvis får vara för sig själva. Sett i ett upphöjt sammanhang är vi alla ett, det finns ingen åtskillnad. Den högste guden alla kategorier är ensam och suverän i sin manifestation. Denna Gud är inte åtskild från människan, var och en av oss ÄR detta väsen, även om vi just nu saknar perspektivet av dennes speciella medvetandegrad. Vi är liksom inte där ännu, utvecklingsmässigt, men det är mot detta mål som hela den universella utvecklingen strävar. Den högste guden alla kategorier har inga medväsenden annat än de väsenden som ryms inom dess oändliga gestaltning. Betyder det att denna kosmiska gudom är ensam per definition? Sannolikt inte! I den kosmiska kontemplationen existerar ingen ensamhet, istället infinner sig ett annat begrepp; 'Enhet'. Att uppleva ett tillstånd av Enhet är i sanning en mystisk erfarenhet. Enheten kan nämligen inte beskrivas med våra dualistiska begrepp. Enheten har ingen bild, ingen form men rymmer 'idéer' till alla ting. En ofödd, osynlig existens som likafullt är till.