Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Solens blygsamma fas

  

Det är ett märkligt faktum, men mänskligheten tycks arbeta sig utifrån och inåt, med solsystemet som referenspunkt. Enligt sägnen levde människor på en planet (Maldek) som skall ha befunnit sig mellan Mars och Jupiter. Idag är platsen kringströdd av asteroider, därav benämningen "Asteroidbältet". En himlakropp som anlände utifrån kolliderade rakt in i Maldek och krossade den nästan fullständigt. Miniplaneten Ceres kan möjligen vara en måne som medföljde himlakroppen, för denna planet befinner sig fortfarande i området av Asteroidbältet. Men uppenbarligen var människorna på Maldek förberedda på trubbel, för de lyckades ta sig till planeten Mars, som blev deras nya hem. Vid den tiden var Mars en vattenplanet (en träskplanet) men fullt beboelig. De som levde där var annorlunda än folket från Maldek men de fick lov att leva sida vid sida. Sannolikt skedde det inte utan meningsskiljaktigheter, Mars har trots allt blivit känd som krigets planet, givetvis inte utan orsaker. Men bekymren på Mars har inte mer än börjat, mer elände skall följa.

Tidsåldrar senare anländer åter yttre faktorer i form av inkommande himlakroppar. Planeten Venus föds ur Jupiters planetkropp och rasar omkring i form av en komet i en helt irreguljär bana. Vid ett tillfälle drar Venus förbi och nästan snuddar vid Mars yta. Mars atmosfär och troligen delar av dess vattenmassor slits loss och dras över till Venus. En elektrisk urladdning sliter upp ett långt ärr på Marsytan, som är kvar än i dag. Samma scenario utspelas än en gång och befolkningen på Mars tvingas fly brådstörtat och bege sig till Jorden. Teknologin är sedan tidigare på hög nivå och det finns farkoster kapabla till interplanetär (interstellär) rymdfart. De flyende beger sig troligen till kontinenten Antarktis, som vid den här tiden är belägen närmare Jordens ekvator. Här grundas det nya Atlantis, då det gamla Atlantis på Mars hade gått förlorat. Men efter ett polskifte täcks Antarktis av is. Folket tvingas återigen fly, nu troligen till Egyptens land. Planeten/kometen Venus stabiliseras så småningom till den bana den har än i dag.

Skulle bekymren vara slut nu? Tyvärr inte. Efter ny kosmisk turbulens ser sig delar av Egyptens befolkning nödda att fly till ön Kreta i Medelhavet. Där utvecklar de en avancerad civilisation och får leva en tid men Karmas lagar tycks obevekliga. Nya kataklysmer väntar. Vulkanen på Thera (Santorini) exploderar i ett synnerligen våldsamt utbrott. Tsunamis ödelägger land och rike, vattenytan kan under samma tidsperiod ha stigit med hela 30 meter. Ett asklager täcker länderna kring Medelhavet. Befolkningen får åter fly för att överleva, övervägande till länder i norr och öst. Ungefär här befinner vi oss än i dag men nya omvälvningar kan dessvärre förväntas. Jorden befinner sig i ett utsatt och stressat läge. Vi upplever klimatförändringar, stormar, översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott. Ännu finns det tid kvar att leva på Jorden men vart tar vi vägen sedan, när livsbetingelserna inte längre finns? Kommer resan återigen gå inåt, den här gången till planeten Venus? Finns det förutsättningar att leva på denna karga och utsatta plats?

Idag svarar vetenskapen självklart nej på den frågan, men något tycks ha förändrats. Solen har gått in i en mer blygsam fas, även om den uppsända solsimulatorn får oss att tro annorlunda. Vår RIKTIGA sol är inte alls så kraftfull längre och därmed kan betingelserna för liv ha ändrats på Venus. Kanske är solen nu "kalibrerad" till att skapa ett perfekt klimat på Venus, resulterande i en rik växtfauna om ett antal hundra år. Tanken är inte så främmande som den förefaller vid första anblicken. Även solen är ett levande, medvetet väsen. Dess utveckling har gått från frenetiska, kaotiska och okontrollerade faser till alltmer nyanserade och stillsamma uttryck. En gudomlig plan, kanske med utomjordisk hjälp, har länge verkat i bakgrunden. Mänskligheten har följt med, från planet till planet. Kanske är det snart tid för ett nytt paradigmskifte. Jordens historia börjar gå mot sin fulländning men ett nytt kapitel tar vid. Venus tidsera randas, Vattumannens tidsålder, en epok av fred och skönhet. Kanske är det den som ska kallas: "Fulländad konst och kultur".

Birkas okände kung

 

När vi talar om Birkas tidiga historia så är det den s.k. Vendeltiden det handlar om, en period från ungefär år 550 till 800. Kungar förekommer under hela den här tiden men det är makthavare knutna till mycket lokala regioner, några länder som vi känner dem existerar ännu inte. Området som händelserna utspelar sig i är omfattande, i stort sett hela östersjöområdet inklusive nuvarande England, Norge, norra Tyskland och Ryssland. Befolkningen är sparsam på de olika platserna och knutna till specifika byar och mötesplatser. Kommunikationen är emellertid god på grund av användandet av snabba "långbåtar", vikingaskepp. Man känner till varandra väl och inte sällan finns ett direkt släktskap. Detta hindrar inte att klanerna ofta drabbar samman i blodiga slag, faktiskt hör krigföringen till en mer frekvent aktivitet än handel; plundra, härja och hämnas oförätter är det som gäller.

Jag väljer att gå in i handlingen vid en betydelsefull händelse i norden; Slaget vid Bråvalla som troligen ägde rum i östra Götaland, söder om Kolmården. Källhänvisningen anses svag, närmast sagobetonad. Flera medeltida skrifter nämner dock förloppet men arkeologiska fynd saknas ännu, året är omkring 750 e.Kr. Svearnas och Västgötarnas kung Sigurd Ring står mot Danernas Harald Hildetand, understödd av Norrmän, Vender och Östgötar. Sigurd Ring vinner slaget och lägger därmed under sig även Danmark. Sigurds son, Ragnar Lodbrok Sigurdsson efterträder honom som nordisk regent. Ragnar tar Aslög Sigurdsdotter till maka, hon kallas även "Kraka". Med Ragnar får Aslög fem söner; Ivar Benlös, Sigurd Ormiöga, Björn Järnsida, Vitsärk och Ragnvald.

Ragnar Lodbrok i Danmark är avundsjuk och fruktar sina söners maktambitioner. Han sätter därför in en lydkonung över Sveariket vid namn Östen (Eysteinn) Beli, för att hålla läget under kontroll. Östen, även kallad Östen Illråde, vill knyta Ragnar närmare till sig och föreslår ett giftemål mellan Ragnar och sin dotter Ingeborg. Ragnars maka Aslög är emellertid synsk (eller välunderättad) och får reda på planerna. Ragnar, som vid den här tiden har sönerna Eric och Agnar med sin andra fru, Tora, bryter kontakten med Östen. Detta ser Eric och Agnar som ett tillfälle att plundra Sveariket. Men Östen bjuder hårt motstånd, Agnar faller i slaget och Eric, tagen tillfånga, väljer att självmant ända sitt liv. Aslög, som stått nära sina fostersöner, bjuder till hämnd och inkallar sina egna söner. Aslög anfaller till lands, sönerna sjövägen med långskepp. Östen Beli bjuder åter motstånd men faller vid Ulleråker, söder om gamla Uppsala.

Mot ålderns höst beslutar Ragnar Lodbrok att söka ära genom att anfalla England. Men Ragnar har för få mannar med sig och Anglernas kung Ella är på sin vakt. Ragnar besegras och dödas genom att slängas i en ormgrop. Ragnars söner kan förstås inte tåla detta och drar till strid. Kung Ella besegras och får utstå en fruktansvärd död. Nu delar Ragnars söner upp Norden mellan sig. Ivar Benlös blir kung av York i England, Sigurd Ormiöga blir kung av Danmark, inklusive Norge, Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Björn Järnsida blir kung över Sveariket och Vitsärk lägger "Gårdarike" under sig, en provins i Ryssland. Brodern Ragnvald berättas bli kung av Skottland.

Björn Ragnarsson Järnsida väljer att inte bosätta sig i gamla Uppsala. Istället startar han en ny dynasti och slår sig ner på Munsö i Mälaren, med följer hans mor Aslög. Sannolikt existerar redan Birka (Birki-Eyja) såsom en rast- eller handelsplats alldeles i närheten. Men det är under Björn Järnsida som platsen utvecklas till en modern befäst handels- och hantverksstad. En pallisad uppreses, staden får en befästning och troligen ett permanent garde (militärer) till skydd. Björn får sönerna Refil och Erik Björnsson. Enligt 'Herevar saga' är det Erik Björnsson som efterträder Björn Järnsida som kung över Sveariket. Björn Järnsida sägs ligga begravd i 'Björnshögen' på Munsö.

Björn Ragnarsson Järnsidas ära behöver upprättas. Innan han blir kung av Svearike har han stridit nere i Europa och vunnit stor ryktbarhet. Epitetet "järnsida", eng. "ironside" anspelar på hans osårbarhet i strid. Alternativt kan det röra sig om en skada han ådrog sig som krävde ett permanent höftskydd av metall. Men varför är då historikerna så ovilliga att nämna Björn Järnsida i samband med Birka, när beläggen trots allt är så starka? Troligen rör det sig om missriktad svensk stolthet; en svensk sveakung får inte härstamma från Danmark! Bästa historiekännare; makten har skiftat mellan Danmark och Sverige i hundratals år, det förtar inte på något sätt Sveriges storhet eller ära. Sveariket och i förlängningen Sverige har grundats av en son till en mycket känd och namnkunnig kungaätt, det kan ju inte vara så illa.