Har begreppet "Gud" överhuvud taget någon relevans längre i dagens industriella och datoriserade samhälle? Sverige hör som bekant till en av de mest sekulariserade kulturerna i världen. Men ytterst få personer har ens en elementär uppfattning om vad Gud egentligen betyder, vad för slags väsen som fenomenet innefattar. Den gamla bilden av en gubbe med vitt skägg, sittandes uppe bland molnen har envist bitit sig fast i det kollektiva medvetandet. Men vem, med någorlunda förstånd i behåll, kan ansluta sig till en så absurd tokföreställning. "Jag har ändå någon slags tro", säger de flesta svenskar och avser då vanligtvis en vördnad för en jungfrulig, orörd natur. Övertygelsen om ett yttre medvetande eller en besjälad omgivning är mer ovanlig hos människor i gemen. Denna uppfattning återfinns mest hos schamaner, moderna häxor eller möjligvis New Age-anhängare. Men den mer klassiska bilden av Gud såsom en, god eller ond, auktoritet; lever den kvar i någon form? Om Gud var aktiv förr, varför inte fortfarande idag? Kanske är det först när livet hänger på en skör tråd som människor spontant vänder sig till Gud om hjälp. Men sen när faran är över; snabbt tillbaka till en sekulariserad världsbild!

Jag kallar mig schaman, jag kan reda ut begreppen åt er! Det finns många aspekter av Gud. Den högsta formen är en universell uppenbarelse; det oändliga alltet vars förkroppsligande även innefattar ett övergripande medvetande. Detta medvetande är opersonligt, dvs det har ingen egen agenda. Dess eviga uppgift är att vara sina individuella enheter (själar) behjälplig. Går man något längre ner i "hierarkin" så finner man den mänskliga universella guden. Det är samma oändliga gud men begränsat till den mänskliga sfären (summan av alla mänskliga väsen, överallt varande). Denna mänskliga gud är en självklar del av vår mänsklighet. Vi tar del av denna erfarenhet i processen av återfödelse, mellan döden och pånyttfödelsen. Även denna gudomliga aspekt är opersonlig, den är vad som är kvar när vi lagt av oss fysiska, eteriska och psykiska kroppar. Vårt medvetande växlar periodiskt mellan det individuella perspektivet och upplevelsen av "överallt varande". Återfödelseprocessen är en realitet. Det är inte så att jag "tror på" återfödelsen; jag vittnar om den. Jag är medveten om flera av mina tidigare liv och känner i stora drag de rutinmässiga stadierna i förloppet återfödelse, tiden mellan död och nytt liv.

Det finns även en personlig Gud i människans liv. Denna Gud är vårt högre jag, en oberoende själ som existerar i en parallell dimension. Vi delar livsväg med vårt högre jag, men medan vi upplever vår livsväg "efter hand" så erfar det högre jaget livsvägen "simultant", på en gång. Vår liv är, enkelt uttryckt, som en redan existerande filmrulle, vars innehåll vi erfar som i en biograf. Det högre jaget är liktydigt med "Helig Ande". Det är fullt möjligt för människan att komma i kontakt med sitt högre jag, detta kräver dock en andlig träningsperiod. Det motsträviga (och arroganta) jaget måste stå tillbaka till förmån för en annan del av vårt medvetande; samvetet (den ordlösa, bildliga delen av medvetandet). När så skett börjar mycket försynta och tystlåtna meddelanden nå medvetandet, som en viskning. Schamaner och visa män och kvinnor har lärt sig lyssna till denna röst, ibland låter de rösten "tala med deras mun". Helig Ande har full makt över människan och i de fall när individen i fråga inte lyssnar till befogade och tydliga anvisningar kan situationen snabbt ändras. När människan motverkar sitt eget syfte kan det högre jaget, handgripligt, gå in och styra in individen på en ny, mer gynnsam, bana.

Allting befinner sig i utveckling. Varje själ når, förr eller senare, upp till de enorma väsensgestaltningar vi kallar solsystem, stjärnhopar, galaxer och galaxhopar. Därifrån vänder själar åter, långt ner i de lägre dimensionerna. De gör denna resan som ett kärleksfullt offer, för att kravlöst och med stor empati hjälpa själar i nöd. Detta är helt införlivat i den universella utvecklingsplanen, helt frivilligt men en självklarhet för många. Ett sådant väsen har följt med på människans livsväg, genom många generationer. Väsendet har fötts och dött som människa, gång på gång. Med sin blotta närvaro har denna person lyft bördorna för många och visat på vägar som inte varit uppenbara. Denna Gud i mänsklig gestalt kan inte identifieras som tillhörande en viss folkgrupp eller en viss religion. Genom många återfödelser har denna gestalt skapat trosriktningar och övertygelser som levt kvar. Idag känner vi dem som ofta motsägelsefulla livsåskådningar. Men de utgår alla från en och samma universella själ som lämnat avtryck efter sig i olika sammanhang. De människor som velat följa denne person har kallats "Guds utvalda" men denna skara har återfötts i jordens alla hörn, i samtliga kulturer.