"Ensamheten är en sällsam fågel. Mitt i festens glam och brus och i glada vänners lag, slår den sig ner i hjärtat och bygger där sitt bo." Alla människor drabbas nog av den känslan, någon gång i livet, att man är helt ensam i världen. Detta helt oberoende av att släkt, vänner, arbetskamrater och bekanta är alldeles i närheten. Fenomenet är inte detsamma som nedstämdhet eller depression. Denna speciella känsla liknar mera ett nyktert konstaterande; att man föds själv, lever själv och sedan dör själv. Visserligen möter man och umgås med personer i ens omgivning men den distinkta övertygelsen är att det inte är beständigt, förr eller senare står man där själv igen. De som har ett långt liv bakom sig och är till åren komna kan säkerligen känna igen situationen. För tiden har gått, vänner och bekanta har lämnat världen men den gamle som blivit kvar kan se sin bekantskapskrets stadigt krympa, trots att nya bekanta ibland dyker upp. Dock är ensamheten inte enkel och okomplicerad, den har olika betingelser; olika ansikten. Helt beroende på vilka omständigheter som ligger till grund för livssituationen dyker känslan av ensamhet upp. Omständigheterna är dessa:

IDENTITETSLÖSHET: Det är svårt att finna sig själv och vara sig själv, att vara autentisk. Människor kämpar med detta hela sin uppväxt och ibland hela livet. De förblir rotlösa och "hittar aldrig hem", de spelar konstlade roller eller försöker leva upp till ideal som de inte står för. Genom detta tappar de naturliga kontaktpunkter, de finner aldrig den enkla och spontana kommunikationen med likasinnade. Givetvis skapar detta en känsla av ensamhet, för om man inte vet vem man själv är, hur skall man kunna relatera till andra? Hur finner man då sig själv? Det tidlösa svaret är att söka inåt, att uppsöka tystnaden och ägna sig åt andliga aktiviteter. Livsåskådning, Yoga, Tai chi eller Qui Gong är olika metoder på den vägen. Att utforska tidigare liv kan vara mycket gynnsamt, olika livstider hänger ihop. Det finns ett orsakssamband som visar var individen kommer ifrån och vart han/hon är på väg. Varje livstid har dessutom ett unikt syfte, ett syfte som är intimt förknippat med individens identitet. Man kan tycka att meditativa aktiviteter borde leda till ensamhet i sig men så är inte fallet. I sökandet skapas en mening som aktivt tränger undan ensamhetstankar.

SEPARATION: Ensamhetens andra ansikte handlar bland annat om att inte ha några naturliga referenser till den omgivning man befinner sig i. Man är "lik en pelikan i öknen", för att citera kung Davids klagan i psaltarverserna. Det kan vara att man är i fel kulturmiljö mot vad man är vad vid. Däri ligger också att bekantskapskretsen inte känner till de värderingar man själv representerar. Eller så har man på något sätt hamnat i fel tidsepok och omgivningen har svårt att relatera till de erfarenheter man ger uttryck för. Samma ensamhetskänsla uppträder när man inte känner till språket eller de sociala koderna i landet man vistas i. Kommunikationen måste då ske via ett annat språk som man kanske inte heller är helt bekant med, separationskänslan blir påtaglig. Slutligen kan man ha förlorat förbindelsen med en kär och nära vän, det uppstår en tomhet som inte så enkelt låter sig fyllas. Hur kommer man tillrätta med fenomenet separation? Man kan förstås försöka återvända till sin ursprungliga miljö. Men tillvaron är sällan så okomplicerad, vägen tillbaka kan vara bruten eller så har man ett tydligt uppdrag att utföra. Ensamheten kan vara priset man är tvungen att betala.

ISOLATION: Det tredje ansiktet beskriver en inre konflikt. Här har man förlorat kontakten med sitt undermedvetna, i förlängningen även kontakten med sitt högre jag; gudsaspekten i människan. Det undermedvetna är människans ordlösa holistiska sinne, ofta kallat 'Samvetet'. Människor som lever alltför materialistiskt, vetenskapligt och egoistiskt riskerar att helt tappa kontakten med sitt samvete. Resultatet kan bli psykopatiska personligheter, för samvetet är inte längre kvar och kan balansera psyket. Ett samvete som helt "dragit sig tillbaka" måste i regel återkallas av en initierad schaman. Problemet är att psykopater knappast går med på en sådan ceremoni, de är ju perfekta (enligt sig själva). Få människor här på jorden är medvetna om sitt högre jag, sin "Ledsagare". Men oavsett medvetandegraden; att aktivt gå emot sin universella utvecklingsplan kan faktiskt leda till repressalier från högre ort. Människan som inte lyssnar till konstruktiva råd kan få sig en rejäl "duvning" för att fås att komma på bättre tankar. Hjälper inte heller detta tvingas det högre jaget helt enkelt avvakta en tid, utfallet blir oundvikligen en gnagande känsla av ensamhet.

Ensamheten är förstås inte alltid av negativ art, det finns självvald ensamhet syftande till kontemplation och enhet. Vissa människor kan bli direkt sjuka om de inte periodvis får vara för sig själva. Sett i ett upphöjt sammanhang är vi alla ett, det finns ingen åtskillnad. Den högste guden alla kategorier är ensam och suverän i sin manifestation. Denna Gud är inte åtskild från människan, var och en av oss ÄR detta väsen, även om vi just nu saknar perspektivet av dennes speciella medvetandegrad. Vi är liksom inte där ännu, utvecklingsmässigt, men det är mot detta mål som hela den universella utvecklingen strävar. Den högste guden alla kategorier har inga medväsenden annat än de väsenden som ryms inom dess oändliga gestaltning. Betyder det att denna kosmiska gudom är ensam per definition? Sannolikt inte! I den kosmiska kontemplationen existerar ingen ensamhet, istället infinner sig ett annat begrepp; 'Enhet'. Att uppleva ett tillstånd av Enhet är i sanning en mystisk erfarenhet. Enheten kan nämligen inte beskrivas med våra dualistiska begrepp. Enheten har ingen bild, ingen form men rymmer 'idéer' till alla ting. En ofödd, osynlig existens som likafullt är till.