Hela den kristna ideologin skälver i sina grundvalar men ytterst få känner till det. Det finns fragment i Bibeln som beskriver Jesus födelse, levnad och bortgång men referenser till dåtida personer, platser och dokumentation saknas helt. Fram till nu, för forskaren och historikern Ralph Ellis har lyckats lösa gåtan om uteblivna historiska fakta. Det hela utgår från en maktkamp mellan den romerske kejsaren Vespasianus och en hittills okänd kung av Edessa från Syrien, numera sydöstra Turkiet. Dispyten gällde till det yttre en taxeringsfråga men i förlängningen vem som ägde rätten att styra hela medelhavsregionen inklusive Rom. Kungen av Edessa hette "Izas Manu" och var en kung av Persien med rötter i Egypten. En händelse ledde till att detta kungahus utvisades ur Persien och blev tvungna att etablera ett nytt rike i Syrien och Judeen. Oenigheten med Rom ledde till den Judiska revolten som kulminerade år 66-70 e.Kr. med Jerusalems förstörelse. Rebellerna förlorade sitt befrielsekrig. Ledaren, Izas Manu, greps och korsfästes.

Men, säger väl vän av ordning, Jesus levde inte ens under tiden för Jerusalems förstörelse. Nu har det dock visat sig att han sannolikt gjorde det. Historikern och skribenten Josefus Flavius lät medvetet förvandska tidangivelser, på Vespasianus order, vissa namn och platser blandades även om. Hela Jesus levnad flyttades tillbaka i tiden, ca 40 år. En annan redogörelse för händelseförloppet "sockrades upp" av Josefus till en slags sagoskildring, föreställande en mild och from Jesus, predikandes fred och icke-våld. Detta blev grunden till det Nya Testamentet, borta var alla referenser om en krigarkung som med svärd i hand ville befria folket från ett dignande skatteok, pålagt av Rom. Med detta ville Rom försäkra sig om att framtida revolter inte skulle uppstå. Jesus var ingen enkel snickarson, men en upphöjd Kung av Syrien och Egypen, den sista av Faraoernas ätt. Tillika var hans hustru, Maria Magdalena, ingen vanlig kvinna av folket, utan den stormrika dottern till den persiske drottningen Julia Ourania.

Mot alla odds överlevde Jesus korsfästelsen. Han togs ned från korset av samme Josefus, som ju var bundis med romarna. Jesus kvicknade till (med vissa kvarstående men) och smugglades ut från Jerusalem. Han fördes till romarrikets då yttersta utpost, Chester i England, där han under strikt övervakning vistades till sin död. Maria Magdalena flydde till Frankrike med båt, tillsammans med en grupp kvinnor. Hennes nya kungadöme "Orania" grundas där men måste senare flytta till Nederländerna. Ur denna klan väljs sedemera en Kung av England och en avgörande strid utkämpas i Irland mellan kungadömet Orania och den Katolska kyrkan. Oranierna, som står för begreppet Gnosis (fritt tänkande) vinner slaget vilket lägger grunden för hela den västerländska protestantismen. Rebellernas ledare förlorade huvudstriden men ättlingarna tog upp det fallna baneret och kämpade vidare, därigenom var inte allt förgäves. De romerska potentaterna rev ner och ödelade, som brukligt var, men fragment av sanningen klarade sig. Från dessa återskapas nu historien.

Uppgifterna som kommit fram i ljuset är sannerligen en het potatis. Kristna församlingar och diverse historiker spyr eld och galla över allt som rubbar deras befintliga världsbild. Ralph Ellis får kontinuerligt en skopa ovett från olika håll, men eftersom han är väl påläst så kan han bemöta kritiken med välgrundade fakta. Själv råkade jag skriva en kommentar om "den nye Jesus" på en kristen sajt; det togs inte väl upp. Inlägget, som var vänligt och sakligt, blev inte bemött med skepticism eller ilska; det raderades helt och hållet! Kanske förståeligt, om grunden för hela deras verksamhet ifrågasätts. Men det ena behöver inte utesluta det andra, anser jag. Kung Izas Manu kan mycket väl ha varit en upphöjd personlighet, en "man av Gud" som på sitt sätt förmedlade sambandet, förbundet mellan människan och hennes skapare. Varför skulle inte Gud, i mänsklig gestalt, kunna gå i strid för det sanna och det rätta. Dåtidens människor var förvisso ofta "flåbusar", det räckte nog inte alltid att vända andra kinden till.